Lyssnar på kroppen

Jag har lyssnat och den har svarat. Aldrig tidigare har jag upplevt just fly/fäkta-tillståndet så tydligt som nu. Antagligen för att det varit så mycket på samma gång tidigare, framförallt känslotillstånd som lagt sig över allt annat.

Saken med stress är ju just det att kroppen reagerar på samma uråldriga vis som den alltid gjort. Det här vet vi redan, men den moderna människan har lärt sig att hitta på förklaringar och ursäkter för att ignorera signalerna. Eftersom vi väldigt sällan är i direkt livsfara och väldigt sällan behöver fly eller fäkta för våra liv. Ändå beter sig våra kroppar på det viset. Samhället har inte lagt in utrymme för det, vi kan ju inte reagera på sabeltandade lejonhajar som inte finns? Det är väl egentligen inte psykisk ohälsa? Det är väl en naturlig reaktion?

I alla fall, jag åkte hem efter halva arbetspasset i torsdags. Kunde knappt hålla upp armarna från mitt skrivbord. Det liksom brände i benen och hela kroppen tycktes som gjord av mjölksyra. I fredags stannade jag hemma helt. Jag kände mig varken ledsen, förtvivlad eller oroad. Tänkte att jag bara behöver mycket sömn och vila.... men sömnen uteblev och vilan blev inte bra. Jag lyssnade på ljudbok, gjorde andningsövningar och mediterade, men ändå kändes allt fel. Det tog tid innan jag märkte att kroppen inte kunde släppa på spänningarna i musklerna. Käkarna värkte, benen brann och lederna var ömma. Jag kom på mig själv med att ha en känsla av att jag snart behövde resa mig upp, som om jag var på väg någonstans. Min kropp var redo att fly! Eller slåss om det hade behövts. Så redo! Kom an bara! Anytime!

Inte konstigt att jag blir trött, att jag inte orkat gå promenader när hela kroppen är i en slags kronisk beredskap. Just detta har jag inte känt så tydligt förut. Antagligen för att allt bara var kaos i början och för att jag under sommaren började hitta sätt att komma ner i varv och släppa spänningar mellan varven. Senaste veckorna har jag aldrig riktigt kunnat komma ner i varv! Inte undra på!!!

Efter en förmiddag med försök till vila åt jag lunch sen gav jag mig ut i solen. Jag ville bryta mönstret och bryta det konstanta som fastnat i min kropp. Med hjälp av en lång promenad försökte jag få musklerna att tagga ner och fokusera på annat. En slags avledande manöver. En timme senare kom jag hem med rosiga kinder och immiga glasögon. På väg åt rätt håll.

Igår satte jag mig med penslarna en stund och slängde ihop en halloweeninspirerad bild. Med ytterligare inspiration av veckans stjärnbagare i Hela Sverige Bakar - min fina moster Ida <3 bästa bagaren <3 Och ja, Nea's flädritsbakelse har med denna Nea att göra då den inspirerats av vår bröllopstårta som innehöll flädermousse. Så kul att hon hade med den!

Hoppas på att snart hitta sätt att bryta det konstanta i kroppen. Kram alla fina <3

Mamma, vad heter den där sjukdomen du har?
Det frågade min 8-åring idag. 
"Utmattningssyndrom. Ett långt ord" svarade jag. 
"aha" var svaret från barnet. Inget mer. 
 
I en bättre värld skulle mina barn inte behöva bry sig om det ordet. I en bättre värld skulle vi alla slippa bli sjuka av stress. Nedbrutna, trasiga, sargade och vingklippta. 
 
Men det här är inte den typen av värld. Jag har drabbats av det Stora Tvivlet och den Stora Osäkerheten. 
 
....
 
Kommer det någonsin bli bättre? För just nu känns det inte som det. Jag borde inte ha åkt till jobbet idag. Kunde inte ens hålla upp mina egna armar från skrivbordet. Använde dem som stöd för att hålla uppe kroppen. Det här är inte jag... Jag fick lov att åka hem tidigare och gjorde det trots att jag var livrädd. Jag körde inte ihjäl någon i alla fall. 
 
Fuck utmattningssyndrom! Det önskar jag att fler gick runt och skrek. Pärlade armband och tryckte upp tröjor. Arbetade aktivt för att förhindra utmattningssyndrom från att förekomma i samhället. Intet ont om kampen mot cancer, för det är jävligt det med. Men visst görs det skillnad på sjukdom och sjukdom? Vissa sjukdomar drabbas en av, andra har en orsakat själv och ska dessutom skämmas för. Vissa sjukdomar är en stark om en överlever, andra påverkar ens karriärmöjligheter negativt... Vem vill ha någon som brunnit ut?  
 
 
 
Jag har telefontid med läkaren om ett par veckor....men jag vet inte om jag fixar allt fram tills dess. Det här vänder inte. Den tuffa perioden har inte gått över. Det handlar inte bara om tillvänjning av längre arbetsdagar. Enligt planen ska jag börja jobba 75% redan 15 november. Det är bara tre veckor bort. 
 
Ha. Ha. Ha..... 
 
Om jag inte är uppe i minst 80% (=friskförklarad) till 2 december eller så kommer jag hamna i någon form av rehabilitering om jag förstått det hela rätt. Minns inte riktigt och får inte tag på min handledare alls. Har fortfarande inte fått någon sammanfattning från mötet i april så hur ska jag kunna hålla koll på vad vi pratade om då. Varje dag möts jag av  budskapet om "Laget Sverige" i olika sammanhang och känner mig så jävla misslyckad och ensam. Trots alla er. Trots mina nära och trots alla nya jag funnit på instagram. Alla <3 och kramar jag fick när jag skrev öppet om det på min privata facebook för några dagar sedan. För det är fortfarande jag som står här med skit upp till armhålorna. Det är jag som måste ta mig loss på egen hand. 
 
Det bara går inte. Jag trodde verkligen att jag hade det tyngsta bakom mig redan, men jag kommer inte vidare just nu. Det är rätt så tungt att inse... För jag vill framåt, jag vill få det att funka och jag vill inte längre vara så här trött, sliten, trasig och körd i botten. Det suger! Det här är inte jag! 
 
Batteriet blinkar rött

Jag tror att det dör snart. Verkar inte finnas mycket energi kvar. Orkar knappt tänka på det. Ska strax försöka somna för natten istället. Jag hoppas verkligen att ni andra har det bättre än jag har det just nu <3