Tankar kring mitt förra inlägg och en ingenting-dag igen
 
Idag blev det ingenting igen. En sån där dag när jag kliver upp, gör mig i ordning och sedan tvingas inse att det bara inte går. 
 
Sms:ar jobbet att jag ska avvakta och se om det blir bättre om en timme eller två. Pendlar mellan "men här kan jag ju inte sitta, klart jag ska till jobbet" och "varför försöker jag ens, idag är det stopp verkligen". Tills jag slutligen inser att det på riktigt inte går. Om jag knappt står på benen kan jag inte köra bil eller jobba fyra timmar. Jag har vilat, vilat, vilat, försökt sova, vilat, ätit lunch och vilat lite till. Halvslumrat på spikmattan, rest mig och plockat ur och i diskmaskinen innan jag kom till datorn. Kvar på min to do lista är: Dricka på kaffe sedan vila tillräckligt mycket för att orka se finalen av Hela Sverige Bakar. Min finfina moster Ida var tyvärr tvungen att lämna tävlignen förra veckan, men alltså: visst var hon grymt duktig hela vägen! <3 
 
Det är min tisdag. En ingentingdag som fortfarande är en hel dag. Jag hoppas att jag hoppar tillbaks upp igen imorgon. 
 
 
Förutom att vila, och fundera över hur skitiga fönstren kan bli innan någon säger till oss om det, har jag även funderat över de kommentarer jag fick på mitt senaste inlägg om en, för mig, typisk dag just nu.  
 
Jag förstår att det kan verka oroande och skrämmande att behöva kämpa på dag ut och dag in. Det var ju det livet som fick oss att krascha ihop en gång i tiden. Det är verkligen inte meningen att måla upp en hemsk bild, men jag vill ändå visa hur just mina dagar ser ut för tillfället. Jag kan känna, nu i efterhand, att det nog var lite väl tidigt för mig att gå upp på 50% när jag gjorde det och att jag kanske därför har haft väldigt svårt att anpassa mig till detta. Min läkare hade ju tydligen tänkt att jag skulle öka till 50% 1 oktoboer och därefter gå upp på 100% 15 november! Jag trodde nästa ökning var till 75%... Låt oss säga att jag inte klarat att hålla mig till den planen. Kanske hade det varit en lättare övergång till 50% om jag kört 25% en månad till, kanske inte. Det är svårt att säga. 
 
En läsare som brukar kommentera här jobbar nu 25% och hämtar sina barn först vid 17 på eftermiddagarna. Mina barn kommer hem tidigare och det gör det ibland svårare för mig att hinna med all slags återhämtning kanske. Ändå är det så jag vill ha det. (Kanske att jag skjuter fram hämtandet av 8-åringen en halvtimme, men inte mer. 11-åringen kommer ju hem själv efter skolan.) Andra har större barn än jag och andra kanske inga barn alls. Hur eftermiddagen ser ut för oss alla är olika och det påverkar såklart återhämtningen efter jobbandet. Det som känns rätt för mig kanske känns helt fel för dig. Det finns så många olika sätt att lägga upp det hela när en ska tillbaka i arbete eller ut i arbetsträning. Jag har ju smygit mig fram sedan april och även om de senaste två månaderna har gått trögt så skulle jag inte vilja backa i nuläget. 
 
Av någon outgrundlig anledning forstätter jag ändå tro att det hela kommer ordna upp sig relativt snart. Så känn er inte rädda, var inte oroliga. När det är dags för arbetsträning och arbete så får ni, precis som jag, ta det en liten bit i taget. En dag i taget. Varje dag är ny och det är därför jag tror att jag imorgon kommer ha alla möjligheter att må bättre än jag gjort just idag. 
 
Kramar till er alla <3 mvh/ hon med de skitigaste fönstren i stan som ändå inte riktigt bryr sig om att de är skitiga ;) det finns viktigare saker i livet! 
 
 
 
Anonym

Välkommen hem till oss om du vill se verkligt skitiga fönster😂 Men fy vad mycket mer stressande det är att ha oputsade fönster när man inte orkar putsa dem😏Förr, när jag var på benen, slängde jag ett öga på dem o konstaterade bara att de behövde putsas sen gjorde jag det när jag hade tid o lust😊
Din vardag och din ork är ungefär 200 % mer än vad jag har, trots att min sjukskrivning varit hur många år som helst! Men man ger liksom aldrig upp, o tur är väl del😊 Under den senaste rundan som varit den tuffaste hittills "kom" fem T ord till mig , de har varit som ett mantra och nu ger jag dem till dig o dina läsare! Kanske hjälper dem er eller så har ni egna ord😊
Ok här kommer de:
TRO Jag kommer att fixa det här!
TILLIT Jag har tillit till " My body and mind" att de hjälper mig läka

Anonym

Oops det tog visst stopp... fortsättning,,,
Trygghet Jag har trygghet i mitt hem, min familj... osv
Tacksam Jag är tacksam för .,.. här finns allt från att jag kan använda mina händer till önskedrömmar
Tålamod att ge mig tid att läka - Har jag ( fast det har jag inte😉)
Tack för din fina blogg😊/ T

Svar: Tack! Kul att du gillar bloggen och kul att du kommenterar! Bra ord att hålla i huvudet :) bra tips!! Och skönt att höra att fler har skitiga rutor. Haha! Det stressar mig inte så mycket, tycker nog mest att det är onödigt eftersom ingen kommer tvätta dem på ett tag. Haha. Ha en fin dag! Kram
Linnéa

Anonym

Alltså. Det är försäkringskassans rehabiliteringskedja som bestämmer upptrappningen i arbete. Men på rehaben får man lära sig att man ska lyssna på sin kropp. Det går ju inte ihop!

Svar: I know! Håller helt med dog där. På bloggen Livets Bilder har det skrivits en del om detta, att vi ska gå emot allt vi lärt oss för att återgå i arbete. Framförallt gäller detta att lyssna på sin kropp. Min läkare sa till mig att varje ökning antagligen kommer innebära att symtom återkommer/ökar. Det känns som att det inte handlar om att jag ska bli frisk utan snarare att jag ska klara att jobba trots sjukdom/symtom. Väldigt bakvänt kan en tycka. Framförallt när vi ofta beskylls för att ha gjort oss själva sjuka när det är samhället och systemet som kräve det av oss. Kram
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress