Basal Kroppskännedom och nyttan jag har haft av det
Basal Kroppskännedom, även känt som BK, var något min läkare tyckte jag skulle prova ganska tidigt i min sjukskrivning. 
 
Om ni inte kommit i kontakt med det kan jag säga att det är ungefär vad det låter. Att lära sig att känna in sin kropp rent praktiskt. Att spänna här och slappna av där. Det är ingen träning, men det kräver träning för att få fokus och avslappning på rätt ställe. I vissa övningar ska en knappt röra sig, nästan bara tänka sig en rörelse, men för att få till tanken behöver du ändå veta vilka muskler som du ska spänna och vilka du ska slappna av i. Det är lite svårt att förklara. 
 
Jag fick först träffa en sjukgymnast och prata om mitt läge, därefter kom jag med i en BK-grupp. Vissa hade stressproblematik, som jag, andra var där pga smärtproblem. Alla var kvinnor. I gruppen var vi kanske 6 pers bara och vi startade samt avslutade med att prata om hur det kändes i kroppen. Just den dagen, före träning, under träning och efter träning. Med träning menar jag BK.
 
För mig var det här en första kontakt med personer i en liknande situation som jag var i och i gruppen hittade jag faktiskt någon som jag blivit vän med. 
 
Sjukgymnasterna ville beskriva BK som en blandning av österländska och västerländska medicinska teorier. Tänk Qi Gong, tai chi, Yoga - fast vetenskapligt!! Det här störde mig lite. Att skolmedicinen alltid ska sätta sig själv främst. Om det är något de gamla österländska medicinerna kan så är det förebyggande hälsovård samt att arbeta med långvarig ohälsa. Just de bitarna där västerländsk medicin ofta brister. Kanske för att jag även studerat en del traditionell kinesisk medicin. (återkommer till det framöver har jag tänkt)
 
Om blindtarmen pajar eller ett ben bryts förerdrar jag dock skolmedicin, bara så ni vet. Det ena behöver inte utesluta det andra och få länder är så separerade och exkluderande som Sverige när det gäller detta. Bara så ni vet. 
 
(bild som egentligen inte har med BK att göra)
 
I våras skrev jag om en aha-upplevelse som jag fick i samband med just BK. Föreställ dig att du är en tall, det är lätt och luftigt i toppen men dina rötter gräver sig ner i jorden. Tyngden är neråt. Jag levde mig in i detta och kände hur det lättade kring huvudet. Platsen där jag lagt all min tyngd tidigare. Jag var helt uppochnervänd, men plötsligt hamnade jag rätt och dimman jag känt lättade för ett ögonblick. 
 
Det här återkommer jag till ganska ofta. Många övningar handlar om precis det. Att hitta rätt ställe att lägga tyngden på. Kan tyckas helt oväsentligt, men det gör skillnad! Att inte ha axlarna vid öronen, att inte ha tyndgen på sniskan, att inte andas enbart uppe vid nyckelbenen. 
 
Det bästa jag fått med mig är att släppa ner tyngden mot det underlag jag har, vare sig jag står, går eller sitter. Att kunna ställa in kroppen, bit för bit, för att hitta de hållningsmuskler som egentligen ska hålla upp kroppen. De inre musklerna ska jobba, inte de yttre som aktiveras vid stress, fara, oro och rädsla.
 
Vi är inte menade att bära våra kroppar med hjälp av axlar och nacke.
 
 
Har du testat BK? Vad är din upplevelse av det? 
 
Om du inte provat, men känner att du är på väg in i väggen, upplever dig stressad och jagad eller spänd och orolig så kanske det kan vara något för dig. Det passar naturligtvis inte alla, men det är en mild form av rörelse med inslag av fokus och avslappning. Hör efter med din vårdcentral om de kan erbjuda det. Av de jag mött i de grupper jag deltagit i på min vårdcentral var inte alla sjukskrivna. Några kanske på deltid, några tillfälligt och flera stycken inte alls. Var har du tyngdpunkten i din kropp just nu och vilka muskler använder du för att hålla dig uppe? Själv känner jag mig just nu spänd i nacken, ryggen, käkarna och pannan. Jag behöver verkligen se över hållning och fokus, med andra ord. :) 
 
Det krävs som sagt träning! 
Tankar kring mitt förra inlägg och en ingenting-dag igen
 
Idag blev det ingenting igen. En sån där dag när jag kliver upp, gör mig i ordning och sedan tvingas inse att det bara inte går. 
 
Sms:ar jobbet att jag ska avvakta och se om det blir bättre om en timme eller två. Pendlar mellan "men här kan jag ju inte sitta, klart jag ska till jobbet" och "varför försöker jag ens, idag är det stopp verkligen". Tills jag slutligen inser att det på riktigt inte går. Om jag knappt står på benen kan jag inte köra bil eller jobba fyra timmar. Jag har vilat, vilat, vilat, försökt sova, vilat, ätit lunch och vilat lite till. Halvslumrat på spikmattan, rest mig och plockat ur och i diskmaskinen innan jag kom till datorn. Kvar på min to do lista är: Dricka på kaffe sedan vila tillräckligt mycket för att orka se finalen av Hela Sverige Bakar. Min finfina moster Ida var tyvärr tvungen att lämna tävlignen förra veckan, men alltså: visst var hon grymt duktig hela vägen! <3 
 
Det är min tisdag. En ingentingdag som fortfarande är en hel dag. Jag hoppas att jag hoppar tillbaks upp igen imorgon. 
 
 
Förutom att vila, och fundera över hur skitiga fönstren kan bli innan någon säger till oss om det, har jag även funderat över de kommentarer jag fick på mitt senaste inlägg om en, för mig, typisk dag just nu.  
 
Jag förstår att det kan verka oroande och skrämmande att behöva kämpa på dag ut och dag in. Det var ju det livet som fick oss att krascha ihop en gång i tiden. Det är verkligen inte meningen att måla upp en hemsk bild, men jag vill ändå visa hur just mina dagar ser ut för tillfället. Jag kan känna, nu i efterhand, att det nog var lite väl tidigt för mig att gå upp på 50% när jag gjorde det och att jag kanske därför har haft väldigt svårt att anpassa mig till detta. Min läkare hade ju tydligen tänkt att jag skulle öka till 50% 1 oktoboer och därefter gå upp på 100% 15 november! Jag trodde nästa ökning var till 75%... Låt oss säga att jag inte klarat att hålla mig till den planen. Kanske hade det varit en lättare övergång till 50% om jag kört 25% en månad till, kanske inte. Det är svårt att säga. 
 
En läsare som brukar kommentera här jobbar nu 25% och hämtar sina barn först vid 17 på eftermiddagarna. Mina barn kommer hem tidigare och det gör det ibland svårare för mig att hinna med all slags återhämtning kanske. Ändå är det så jag vill ha det. (Kanske att jag skjuter fram hämtandet av 8-åringen en halvtimme, men inte mer. 11-åringen kommer ju hem själv efter skolan.) Andra har större barn än jag och andra kanske inga barn alls. Hur eftermiddagen ser ut för oss alla är olika och det påverkar såklart återhämtningen efter jobbandet. Det som känns rätt för mig kanske känns helt fel för dig. Det finns så många olika sätt att lägga upp det hela när en ska tillbaka i arbete eller ut i arbetsträning. Jag har ju smygit mig fram sedan april och även om de senaste två månaderna har gått trögt så skulle jag inte vilja backa i nuläget. 
 
Av någon outgrundlig anledning forstätter jag ändå tro att det hela kommer ordna upp sig relativt snart. Så känn er inte rädda, var inte oroliga. När det är dags för arbetsträning och arbete så får ni, precis som jag, ta det en liten bit i taget. En dag i taget. Varje dag är ny och det är därför jag tror att jag imorgon kommer ha alla möjligheter att må bättre än jag gjort just idag. 
 
Kramar till er alla <3 mvh/ hon med de skitigaste fönstren i stan som ändå inte riktigt bryr sig om att de är skitiga ;) det finns viktigare saker i livet! 
 
 
 
En typisk dag just nu

Nu har jag jobbat halvtid i nästan två månader. Hittills har jag fixat att jobba alla veckans dagar, dvs 20 timmar på en vecka, tre av veckorna. Förra veckan var en sådan vecka och det känns fortfarande. Idag är det måndag och jag har inte kunnat återhämta mig under helgen. Trots vila, lugn promenad, en tur ut på landet och mer vila. Jag var på jobbet idag, men det var knappt att jag kom iväg. Så en hel vecka på halvtid kan funka ibland, men det kostar verkligen.

 

 

När jag säger "typisk dag" så menar jag en dag då jag åker till jobbet. En vardag när jag klarar av att vara på jobbet alltså. Efter två månader på halvtid ser de ut ungefärligen så här: 

 

  • Jag snoozar två gånger och kryper ur sängen strax före sju. Mina morgonrutiner har minimerats enormt. Från att ha behövt en timme bara för att få mig själv klar (och därtill tid för att få barnen klara) gör jag mig klar på ca 35-45 minuter. Jag har förenklat massor. 
  • Kl. 7.30 rullar jag hemifrån och når jobbet strax före 8.00. 
  • 8.00 är datorn igång och kaffekoppen laddad. 
  • 10.00 ca brukar jag ta min rast. Ca 30 minuter. Jag klär på mig och går ut. Trycker in lurar i öronen vare sig jag lyssnar eller inte. Jag behöver komma ifrån och vara ifred. Dessutom ligger jobbet ganska fint till ute i naturen. Många bilder på mitt instagramkonto är fotade där så om ni sett dem vet ni ungefär hur mina promenader ser ut :) Bland annat bilden ovan.
  • 10.30 tillbaks på kontoret med en värmande kopp te. Nu har jag två timmar kvar att jobba vilket brukar kännas långt. Sedan ganska nyligen har vi fått ett pausgympaprogram installerat på våra datorer på jobbet så det blir en kort paus för lite sträck och böj, först kl. 9 sedan kl. 11 vilket bryter av det statiska stillasittandet. Dessutom springer jag och hämtar kaffe/te och jag skriver ut en sak i taget just för att inte bli stilla för länge. Hellre små pauser för några steg till skrivaren än att jaga effektivitet in absurdum.
  • 12.30 bilen rullar hemåt igen. Hemma strax före 13.00
  • Värmer mat, äter mat.
  • Allt blir svart. Oftast orkar jag inte mycket mer efter att jag fått i mig lunch. Ibland tar jag en kort paus framför tv:n medan och efter jag äter, men aldrig särskilt länge. Det vanligaste har blivit att jag lägger mig på spikmattan eller sätter mig med en guidad meditation. Många gånger hinner jag precis slumra till när:
  • 11-åringen kommer hem 14.30 ungefär. Ibland senare beroende på kompishäng och liknande.
  • 14.50 dags att hämta 8-åring i skolan. Vid hämtning försöka avstyra att kompisar ska följa med hem. Jag är nyvaken och har inte sällan lätt huvudvärk. Hantera besviken 8-åring som inte alls orkar gå hem på sina egna ben, bära sin egen väska, svälter ihjäl och längtar efter julafton.
  • 15.30 hemma, brygger kaffe och kraschar ihop i sängen eller i bra fall, tillsammans med något barn i soffan. 
  • Kan behöva lägga mig i sovrummet 30 min -1 timme om det inte är någon aktivitet. 
  • 18-19-isch brukar jag piggna till. Det är nu jag kan måla, läsa eller sitta vid datorn beroende på vad jag känner för. 
  • Dags för kvällsrutiner för både mig och barnen. 
  • 22.00 börjar orientera mig mot nattning av mig själv. 
Det är oftast min man som står för matinköp och matlagning, men ibland får jag energi till att ta tag i det. Andra gånger är jag tvungen att styra upp det vare sig jag orkar eller inte pga övriga familjens fritidsaktiviteter. I mina långsamma eftermiddagar brukar jag faktiskt göra saker som tvätta, tumla, plocka, slänga sopor, vattna blommor, tömma diskmaskinen, mata kanin osv. Så jag ligger inte bara i mörker. Oftast. Det blir en tvätt här, sopa golvet där. Lite planlöst och samtidigt ganska kravlöst, även om det är saker som måste göras. Jag är den vuxna som är mest hemma och det är svårt för min man att hinna med när han samtidigt är med 11-åring på fotbollsträning (dessutom som tränare för laget). Ni fattar. Jag måste inte, men någon måste.... 
 
Vad jag önskar mig just nu är följande: 
  • Mer ork till promenader och yoga
  • Energi nog att skapa 
  • Energi och fokus som räcker till att leka med barnen eller hänga med dem en liten stund varje dag. (inte bara sitta och mysa i soffan utan verkligen umgås på ett vaket, närvarande vis) Detta är den viktigaste punkten. 
  • Ork och fokus att läsa saga för barnen varje kväll. Det här är en sak som jag saknar och som jag längtar efter att orka göra oftare. Verkligen, verkligen. Sagor är bästa ever. 
  • Ork att någon gång/vecka eller varannan vecka åtminstone hitta på något med en vän. Om så bara dricka en kopp kaffe eller prata i telefon en kort stund. Det här är jag fortfarande väldigt långt ifrån. 
  • Att komma hem från jobbet och känna att jag har en bit kvar innan jag behöver falla ihop i en hög. Lite större marginal alltså. 
 
Jag har en bit kvar alltså. En bit kvar till mer välfungerande vardagar. Det går, men inte mer än så. Jag är nyfiken på hur era dagar ser ut. Oavsett var du är i friskhet, sjukskrivning, deltidsarbete eller liknande. Känner ni igen er eller är det helt världsfrämmande för er? Dela gärna på olika sätt och vis. Häng gärna med mig på instagram där jag lägger upp bilder och klipp på stories dagligen och gärna ett foto per dag med något om läget just nu. Om inte annat så blir det ibland intressanta samtal och diskussioner där. 
 
Nedan vill jag dela några mobilsnapshots från en dag på jobbet: 
 
 
En egen målning och kalender från fantastiska Smäm
 
 
 
 
Mn vackra almanacka <3 och alltid ett läppstift eller läppglans. Typ enda sminket jag kan ha nu när jag haft så struligt med huden kring ögonen. Brillor och läppstift har hjälpt att minimera tiden på morgonen ;) haha! 
 
 
Konstig min och fullt fokus när jag ska knappra på tangenter som värsta sekreteraren! 
 
 
Tangenter och post-its! 
 
Ha en finfin måndag vänner!