Om vägen till utmattning...
OBS! En liten uppdatering här! Förut funkade det inte att kommentera här, men det ska vara fixat nu! 
 
 
Först och främst vill jag verkligen tacka alla som tagit sig tid för att läsa och framförallt till er som kommenterar. En liten rad kan betyda så himla mycket och jag är väldigt tacksam för era ord. <3 
 
Jag har under en tid tänkt att jag skulle beskriva min egen väg till där jag är nu. Med lite perspektiv kan jag se vad som hände och framförallt kan jag se på tiden innan kraschen med större klarhet än när jag var mitt inne i den. Det är till exempel inte helt stabilt att inte minnas resorna från och till jobbet, under flera månader. Att sätta sig i bilen på en parkering och "vakna upp" på nästa, undrandes hur en överlevt resan när hjärnan varit avstängd. Idag igen. Men innan jag sammanställer det hela...för det kan ta en stund att formulera... undrar jag om ni andra kan peka på några specifika saker som hände er. Det finns ju många gemensamma nämnare, har jag märkt. Vad fick dig att stanna upp, vad hände dig innan det tog stopp eller vad var känslorna som fick det att tippa över? Vad ledde fram till brytpunkten? 
 
 
För mig var det nog rädsla. Jag var livrädd den allra sista tiden. Hur jag än försökte var det inget som fungerade som det skulle. När rädslan för vad som skulle hända om jag inte sökte hjälp övervann rädslan för att söka hjälpen (och för att kanske bli sjukskriven). Det var sista känslan innan jag sjukskrevs och hamnade i ett orkeslöst mörker. 
 
Det var det sista som hände innan väggen alltså. Jag har så klart en hel rad med symtom, känslor och händelser som ledde upp till den punkten och annat som följt efter brytpunkten. Dessa tänkte jag återkomma till en annan dag. 
 
Dela gärna med dig av dina erfarenheter. Det går att kommentera anonymt om du vill det. Eller skicka ett mail till mig om du vill det: linnea.lindstrom@icloud.com 
 
Kanske kan vi hitta likheter i våra berättelser? Kanske kan det hjälpa någon annan att se varningstecken i tid? Vem vet? 
 
Ta hand om er alla underbara människor <3 
 
Helena

I mitt fall kände jag redan under min semester på sommaren att jag inte återhämtat mig nånting, jag var så trött hela semestern, redan då borde man undrat vad som var fel, men som den arbetsnarkoman man var så gick man snällt tillbaks till jobbet :). September kom oktober med och jag kände att jag inte hann med det jag skulle, allt gick i slowmotion. Är lokalvårdare till yrket.Så i slutet av oktober kom då yrseln. Hade konstant yrsel i två veckor innan jag tog mig i kragen och gick till läkaren. Jag tänkte att det måste ju gå över. Jag är ju en person som sällan är sjuk, och råkar jag vara det så jobbar jag ändå dumt nog :(. Att ringa läkaren är jag inte jätteduktig på heller, men jag kände att det går ju inte över, och jag var tvungen att sätta mig flera gånger under dagen, det är inte likt mig, tog knappt rast ibland. Helt galet slut i hela kroppen var jag. Men sen efter två veckor tog jag mig i kragen och tog mig till läkaren. Där brast allt fick panikångestattack, kunde knappt prata, var helt galet slut. Men där och då så sjukskrev hon mig för stressreaktion i tre veckor tror jag det var. Fick många många panikångestattacker under några veckor, ibland flera om dagen. Orkade knappt upp ur sängen, var tvungen och sätta mig och vila efter en duschning. Orkade inget mer under hela dagen sen. Låg på soffan hela dagarna och var oerhört frustrerad över att inte orka nånting. Man hade ju kört på i 120 knyck så länge. Och bara ligga på soffan det var helt galet. Familjen undrade vad som var fel, låg aldrig på soffan förr, fick vara glad om jag satte mig runt åtta på kvällen :). La mig kl nio sov oroligt, vaknade vid ett, halv två och kunde inte somna om. Upp vid fyra och iväg till jobbet som började 4.45. Ja herregud så det varit. Men så tillkommer ju minnesproblem, koncentrationsproblem, hjärndimma ja ni vet säkert själva, vi har ju oftast samma problem allihop mer eller mindre. Fick inte mitt klassat som utmattningssyndrom förrän efter ca ett år kom det på sjukintyget. Men vad ni än gör så börja inte arbetsträna innan ni är redo, blir bara bakslag. Har haft fem st på ca 2,5 år och nu vill min kropp inte återhämta sig alls längre. Min återhämtningsförmåga var betydligt bättre tidigare, såpass att jag orkade jobba ett tag åtminstone, det var när jag skulle öka till fyra timmar som jag rasade varje gång, det gick bara inte. Att öka från 25% till 50 % är ett otroligt stort steg som utmattad, framför allt om man har ett tungt yrke som jag har. Det har jag talat om till både läkare och FK. Som utmattad så borde finnas en gräns mitt emellan men det finns ju inte. FK har ju inte nåt mellan läge så där tycker jag reglerna borde ändras. Hoppas att dom tittar på det nu när så många blir sjuka i detta. Ja man skriva hur mycket som helst i detta ämne, men det gör jag i min blogg. Kram ♥

Svar: Tack snälla du för att du delar med dig här och berättar din historia. Jag läser ju även din blogg och uppskattar att du tog dig tid för att skriva den här kommentaren. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver och kommer återkomma till det här ämnet längre fram. Just det där att pusha sig själv lite till och lite till och att man inte riktigt tar signaler på allvar känner jag igen. Jag tänkte nog ofta att "just nu känner jag det här och det där" och såg inte just då att det var något återkommande eller ihållande. Just nu var jag trött, just nu blev jag yr, just nu kan jag inte sova/koncentrera mig/minnas vad jag ska göra/förstå instruktioner/hålla mig vaken osv. Otäckt!
Stort tack för att du delar med dig! KRAM och ta hand om dig <3
Linnéa

Helena

Det var så lite så :), det är som sagt intressant att höra andras historier, om man kan lära sig nåt av varann :). Jag letade mycket information i början av denna resa för att verkligen se vad det var och hur lång tid tar det att bli frisk ?, det är ju en återkommande fråga för alla. Men när min kurator sa att tre år är inte så lång tid, då gick mina tankar tillbaks lite grann. Det är ibland tur ibland att någon i vården påminner oss lite av att det kommer ta lång tid. Annars är det så lätt att skynda på sig själv på nåt vis. Att prova sig fram så man slår över och får bakslag. Det är väldigt lätt i början att göra det när man vill försöka komma igång igen. Kram ♥

Svar: Ja, och jag börjar långsamt (och motvilligt) inse att jag är där. Att jag skyndar för mycket, för tidigt. Att jag inte har accepterat läget eller sjukdomen. Jag är kanske på väg mot acceptans, men har bråttom framåt och vidare. Senaste tidens bakslag har tydligt visat mig att jag verkligen inte är i balans, att jag blir onormalt trött av väldigt lite och att jag fortfarande är väldigt känslig för ljud och för många intryck efter varandra. Trodde jag skulle vara tillbaka nu... Men det är nog en bra bit kvar är jag rädd för.
Linnéa

Helena

Ja :) jag känner så väl igen mig, man vill skynda på tillfrisknadet, men det blir tvärt om i stället. Många många gånger tror man att det är på väg att vända men icke, det är då man råkar göra lite för mycket så det slår över. Men nu har jag lärt mig någorlunda vad jag orkar och inte orkar. Men samtidigt bygger man upp en rädsla till slut när man gjort så för många gånger. Man vågar inte göra för mycket för att man är rädd för bakslag, det är inte heller bra sa sjukgymnasten igår.Hon sa också att acceptansen är viktigast av allt. Har skrivit om det i ett inlägg idag. Kram

Svar: Bra inlägg du skrivit på din blogg! Ja, jag har verkligen svårt med acceptansen och känner att jag inte vill fastna i rädsla, men det är samtidigt svårt att inte bli rädd. Det blir ju inte alltid som jag tänkt och då inser jag att det inte är så enkelt som att ta kontrollen längre, det är inte jag som styr längre :-/ kram
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress