Passion!
Efter tre veckor, just när jag tänkte ge upp, kom de. Det första gröna i mina två krukor. Nytt liv i universum. 
 
För ca tre veckor sedan satte jag ett gäng frön från en passionsfrukt. Det var varmt och torrt i fönstren men en påse över krukorna fick det att få fart på spirandet. Äntligen. 
 
 
Första tecknet på action i bilden ovan. Nästa bild är tagen ett par dagar senare. 
 
 
 
Det är något gudomligt över att kunna skapa liv så här. Från ett litet frö till en hel planta. Med frukt eller blommor... Nu gäller det bara att inte ta kål på det som vaknat. 
 
 
En gång i tiden hade vi en stor köksträdgård som såg ut så här: 
 
 
Men var sak har sin tid och den stora trädgåden fick vi släppa för att få tid över till annat. 
 
Spirande liv, växtlighet och odling är en passion vi delar, min man och jag. I nuläget är jag dock fullkomligt nöjd med passion i en kruka i vardagsrummet. 
 
 
 
Ett fint minne i flödet
DET HÄR FINA MINNET dök upp i mitt facebookflöde häromdagen. Jag blev alldels nostalgisk. Tänk att vårt fina bröllop fick vara med hos Ecobride <3 Och tänk att det till sommaren är hela fem år sedan vi gifte oss! Vad hände med tiden? 
 
Större delen av dagarna undviker jag många av mina sociala medie-kanaler nu, men ibland är det roligt att se vad som händer, och framförallt vad som hänt tidigare. 
 
 
 
 
Foton tagna av våra gäster! 
Om vägen till utmattning...
OBS! En liten uppdatering här! Förut funkade det inte att kommentera här, men det ska vara fixat nu! 
 
 
Först och främst vill jag verkligen tacka alla som tagit sig tid för att läsa och framförallt till er som kommenterar. En liten rad kan betyda så himla mycket och jag är väldigt tacksam för era ord. <3 
 
Jag har under en tid tänkt att jag skulle beskriva min egen väg till där jag är nu. Med lite perspektiv kan jag se vad som hände och framförallt kan jag se på tiden innan kraschen med större klarhet än när jag var mitt inne i den. Det är till exempel inte helt stabilt att inte minnas resorna från och till jobbet, under flera månader. Att sätta sig i bilen på en parkering och "vakna upp" på nästa, undrandes hur en överlevt resan när hjärnan varit avstängd. Idag igen. Men innan jag sammanställer det hela...för det kan ta en stund att formulera... undrar jag om ni andra kan peka på några specifika saker som hände er. Det finns ju många gemensamma nämnare, har jag märkt. Vad fick dig att stanna upp, vad hände dig innan det tog stopp eller vad var känslorna som fick det att tippa över? Vad ledde fram till brytpunkten? 
 
 
För mig var det nog rädsla. Jag var livrädd den allra sista tiden. Hur jag än försökte var det inget som fungerade som det skulle. När rädslan för vad som skulle hända om jag inte sökte hjälp övervann rädslan för att söka hjälpen (och för att kanske bli sjukskriven). Det var sista känslan innan jag sjukskrevs och hamnade i ett orkeslöst mörker. 
 
Det var det sista som hände innan väggen alltså. Jag har så klart en hel rad med symtom, känslor och händelser som ledde upp till den punkten och annat som följt efter brytpunkten. Dessa tänkte jag återkomma till en annan dag. 
 
Dela gärna med dig av dina erfarenheter. Det går att kommentera anonymt om du vill det. Eller skicka ett mail till mig om du vill det: linnea.lindstrom@icloud.com 
 
Kanske kan vi hitta likheter i våra berättelser? Kanske kan det hjälpa någon annan att se varningstecken i tid? Vem vet? 
 
Ta hand om er alla underbara människor <3