Semesterplanerandet pågår
Vi planerar och förbereder....för snart är det dags. Semester och en liten resa med familjen. 
 
Verkligen inget fancy, inget flygplan, inget hotell, inga restauranger (kanske någon, men inte dagligen). Vi fortsätter på senaste årens tradition med ett undantag. I år har vi en stuga som bas istället för att bära med oss ett tält till en ny plats varje natt. 
 
Fjällen, snart kommer vi för att uppleva tystnaden och lugnet! 
 
 
 
Jag räknar med att kameran får jobba hårt under vår vistelse (och förutsätter att regnet inte kommer ösa ner hela tiden). Vet att jag fått önskemål om att skriva lite om kamera och fotande och klurar på ett sånt inlägg. Ska försöka få ihop några rader om hur jag gör och tänker kring det framöver :) Det och rawfoodbrownie-receptet som jag lovat :) Håll ut, det kommer! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Note to self

Avd. saker jag behöver påminna mig själv om ibland:

 

Att detta är en av mina huvuduppgifter för tillfället. Vila. Att inte köra på tills allt tar stopp bara för att jag plötsligt orkar mer än innan. Att vila trots att jag är less på att vila. Orka vila liksom!

Men jag måste komma ihåg detta, trist eller ej. Tänka långt, tänka randigt. Inte: allt eller inget!

Det finns annat jag ska göra och har gjort. Jag har gått i basal kroppskännedom, en samtalsgrupp om stress. Jag äter ok, sover så gott jag kan, jag rör på mig genom promenader och yoga och jag ägnar mig åt saker som får mig att må bra.

Note to self: vilan är livsviktig!

Idag gick jag tydligen över en gräns och just nu mår jag pyton. Yr, illamående, trött bortom rimlighet, ofokuserad och darrig. Bara sådär pangbom kom det över mig under eftermiddagen. Jag trodde att jag hade koll på läget men...För lite vila, för mycket annat...

Over and out!

 
 
Sinnlighet och spiritualitet
 
"Du är väldigt sinnlig" sade psykologen till mig, när vi letade efter sätt för mig att varva ner. Det var för ungefär två år sedan. Jag gick, under ett halvårs tid, i samtal hos en psykolog via en slags företagshälsovård. Det var ett begränsat antal samtal, men jag hade redan varit i kontakt med vården på grund av hjärtklappning och fått konstaterat att orsaken var stress och därför var jag villig att pröva samtalen. Jag ville prova det, för att slippa bli sämre, för att slippa bli sjukskriven ens en endaste dag. Hur skulle det se ut? 
 
När jag kom dit hade jag en ganska färsk sorg som jag inte haft tid eller ork till att bearbeta, men stressen fanns där innan sorgen kom in i livet. Den kanske bara skyndade på det hela. Jag nämnde sorgen...i övrigt visste jag inte vad jag skulle prata om, men jag ville ha hjälp. Jag såg att situationen var ohållbar i längden, men kände mig ensam i det. Vid mitt tredje samtal där bad psykologen mig att sluta prata om hur svårt andra människor hade det i sina liv. Vad händer i mitt liv? Mina ord tog slut då. Vem? Jag? Lilla jag har det väl inte värre än andra, jag är bara för svag för att klara av allt som andra klarar.... 
 
Vi kom aldrig speciellt långt, även om jag tyckte att det var skönt att prata med någon då och då. Jag fick lite tips om mindfulness men i övrigt skedde inget stort genombrott. 
 
 
 
Men sinnligheten då. Det kom vi fram till. Saker som fick mig att må bra var sinnliga - Vackra saker att betrakta, saker som gick att ta på, goda smaker, att skapa med händerna, att hålla mina barn i händerna, när de kryper upp i famnen, att gå barfota... 
 
När jag gick in i väggen och började komma ur den akuta fasen fanns detta med i mitt bakhuvud. Så det är det jag ägnat senaste månaderna åt. Att uppleva med mina sinnen. Att flytta fokus från miljoner tankar, oro för saker som kunde ha hänt/kan hända/är helt orimliga (egentligen) och bara en massa surr. Flytta fokus till det jag kan ta på, det jag kan se, det jag kan höra och det som sker här och nu. Tangenterna under mina fingrar, barnen som tjafsar med varandra, den mjuka madrassen under mig när jag ska sova, bara fötter mot nyklippt gräs, doft av nybryggt kaffe. Det är verkligt, oron är oftast inte verklig. Oftast är den helt onödig. 
 
Den här sinnligheten tar sig in under huden på mig. Det finns stunder när det känns helt otroligt vackert och jag känner en enorm tacksamhet. Tacksam för så otroligt små saker. Som att jag med detta kan få ner mina fötter på jorden, rensa mitt huvud och fortsätta framåt. En liten bit i taget. Det är där jag kan möta mig själv helt och hållet.