Hitting Rock Bottom
Jag vill prata om lågvattenmärket. Stunden då en verkligen slår i botten och liksom sjunkit ner i dyn ordentligt... 
 
Sedan de första symtomen på stress började visa sig i min kropp...för åtminstone två år sedan med facit i hand, har min rädlsa varit att hamna i sjukskrivning. Det kanske jag skrivit om förut. Att vara svag, att inte räcka till, att inte vara tillräcklig. Något sådant var rädslan. Sjukskriven är inte något som får hända Mig. Det är ju helt otänkbart. Jag har ju Familj och Räkningar och måste ju Duga. Ändå har jag full förståelse för att Andra kunde drabbas av stress, press och krav. Att Andra kunde råka ut för perioder i deras liv då det blev för mycket, att Andra kunde möta Väggen. Andra människor - inte jag. 
 
Antar att fler känner igen det och jag hör att det låter helt idiotiskt nu, men det är lätt att inbilla sig att det är just så det ligger till. Dessutom trodde jag att väggen låg mycket längre bort än den gjorde. Jag tror ju fortfarande inte riktigt att den diagnos jag har fått- utmattningsyndrom - faktiskt skulle gälla mig. Moi? Nä, inte egentligen. 
 
 
Anyhow, Rock Bottom nere i dyn. Jag trodde att den stunden skulle hadla om att jag tvingades erkänna mitt nederlag och motvilligt godkänna en sjukskrivning eftersom det skulle vara det enda sättet att överleva....riktigt så var det inte. Verkligen inte. Jag var nere i dyn ett tag innan jag sjukskrevs. Faktum är att sjuksrivning var det friskaste som hänt mig på länge. Det är nog min syn på det hela. Vi börjar på botten! 
 
Jag har provat mycket för att slippa hamna där jag är idag, men inte lyckats lösa det på egen hand. Jag har gått i samtal, jag har gått ner i arbetstid, jag har petat in lediga dagar här och där och ägnat dem åt återhämtning och rekreation, jag har skalat bort saker som stjäl energi i onödan (obs! om du gör detta själv: se det som ett varningstecken när det du skalar bort är saker som träning, hobbys, vänner, släkt, familj, sömn, intresen. Stor varning på det beteendet!), jag kom med förslag på förändringar på arbetsplatsen (vilka ofta möttes med ett: vad fint, men nej!)... Till slut hade jag bara jobbet. När jag kom hem från jobbet till min familj, hade jag ingen energi för dem. Jag ville stänga in mig i ett tyst, mörkt, ensamt rum. Ett sådant finns inte i vår lägenhet. Det var då jag kom på lösningen. Det var, som av en händelse, även då jag började gräva min egen grav i dyn på den djupaste av bottnar. Lösningen: Jag skiljer mig!! Ja, om jag skiljer mig så har jag ingen man att ta hänsyn till och varannan vecka är barnen hos honom och då kan jag...håll i er....sova. Då kan jag vila, ingen vill mig något, ingen förväntar sig något och i det kan jag återhämta mig tillräckligt för att orka JOBBA. Vilken genial idé! 
 
Håller ni med? 
 
Jag tryckte mig djupare ner i dyn genom att faktiskt kolla upp det här. Jag googlade på skiljsmässa, kollade på lediga lägenheter och undrade hur mycket jag hade råd att lägga på hyran på min blygsamma lön och tänkte att räddningen var nära. Jävlar vad jag skulle kunna jobba snart. Med ett leende på läpparna till och med. 
 
 
En dag, vacker eller inte vem har tid att märka sådant, insåg jag att jag ju egentligen inte ville skilja mig. Att det kanske inte var min man, eller mina barn som var felet. Det var inte mina vänner, mina släktingar eller mina hobbies.... De var inte mina fiender. 
 
Jag har berättat om detta för min man, nu i efterhand och jag kunde se ilningarna det gav honom. Hur jag kunde tänka så här är fortfarande lite oklart, men jag var verkligen så desperat. Jag ville så gärna få det att fungera för en arbetsplats där jag får höra.... äh, det spelar ingen roll. En arbetsplats och ett företag som inte älskar mig, som lätt kan byta ut mig och som inte ser mig som annat än någon som arbetar för deras vinning. 
 
När skiljsmässa inte längre kändes som ett alternativ jag ville ha, men desperationen var lika stor...det var då det började slå över på riktigt. Jag insåg att jag hade varit nere i dyn, jag hade vänt mig ut och in. Jag hade provat allt jag kunde komma på och jag insåg hur ensam jag var. 
 
Att be om hjälp och att bli sjukskriven var verkligen inte att vara nere på botten. Det var det sundaste jag gjort på länge och det var tecken på att jag var på väg uppåt igen. Hur långsamt det än må gå, hur svårt det än må vara så ska jag uppåt. 
 
 
Jag är inte längre villig att offra min familj, mina vänner, mitt liv eller mig själv på det viset. Ingen arbetsgivare i världen kommer tacka dig om du gör det. Ingen kommer ens lägga märke till det. Ever. 
Lili

Otroligt bra skrivet, tänkvärt och fint. Vilka proportioner man tar det till för att kunna upprätthålla fasaden och fortsätta springa i ekorrhjulet, fortsätta vara En Del Av Samhället (aka: jobba tills man dör). Så hemskt att du var beredd att till och med offra din familj, fastän det inte var något du egentligen ville. Men så himla fantastiskt att du kom till insikt och sedan började kämpa för att må bättre. <3

Svar: Visst är det helt vansinnig!! Ändå tyckte jag att det var en helt rimlig lösning just där och då för jobbet kändes som det enda jag hade, men nu inser jag hur fel det är. Arbetskamraterna har ju knappt hört av sig medan jag varit borta. Om de bara är försiktiga eller knappt tänkt på mig vet jag inte, men min familj skulle nog reagera annorlunda om jag var borta från dem lika länge. Någonstans där blir det tydligt var mina prioriteringar kommer ligga från och med nu :-s Jag är glad att jag kom på det absurda i det hela i tid, annars hade jag varit i en mycket värre soppa nu och inte fått mycket för det heller. <3
Linnéa Lindström

Malin Åström

Måste bara skriva att precis så tänkte jag också. Jag ville absolut inte skilja mig men tänk att vara helt ensam varannan vecka. Ingen som vill en något. Sova, sova, sova... och jobba... mycket! Men jag tänkte mer så att vi kanske kan flytta ifrån varandra och ha barnen varannan vecka men ändå vara tillsammans. Tills det slog mig att då skulle vi ju aldrig kunnanträffas för nån måste ju ha barnen. Och om vi skulle träffas med barnen kunde vi ju lika gärna bo ihop. Herregud, vad knäppt man kan tänka. Jag älskar och har hela tiden älskat min make oändligt mycket, men ibland tänkte man att man skulle kunna göra vad som helst för lite ensamhet. Jag brukade skoja (och mena det litegrann) och säga "Men skjut mig så jag får sova nån gång". Tur man kan komma till insikt med sina tankar.
Kram!

Svar: Ja, visst är det helt vansinniga tankar som far omkring i huvudet när man är så pass desperat som man blir. Just där och då kunde jag inte se det, även om jag förstod att det inte var helt rätt, men nu efteråt tappar jag nästan andan när jag tänker på alla orimliga krav jag ställde på mig själv. Och hur långt jag var villig att ta det hela för att få det att funka. Eftersom ingen annan ville hjälpa till, eftersom jag inte fick något gehör på mina försiktiga rop på hjälp så kunde jag inte se något annat än att en drastisk lösning behövdes. Usch, ja, känner igen tanken som du skriver om. Man vill inte dö, men har inte kommit på hur man skulle klara av att leva riktigt... Kram och tack!
Linnéa Lindström

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress