Hitting Rock Bottom
Jag vill prata om lågvattenmärket. Stunden då en verkligen slår i botten och liksom sjunkit ner i dyn ordentligt... 
 
Sedan de första symtomen på stress började visa sig i min kropp...för åtminstone två år sedan med facit i hand, har min rädlsa varit att hamna i sjukskrivning. Det kanske jag skrivit om förut. Att vara svag, att inte räcka till, att inte vara tillräcklig. Något sådant var rädslan. Sjukskriven är inte något som får hända Mig. Det är ju helt otänkbart. Jag har ju Familj och Räkningar och måste ju Duga. Ändå har jag full förståelse för att Andra kunde drabbas av stress, press och krav. Att Andra kunde råka ut för perioder i deras liv då det blev för mycket, att Andra kunde möta Väggen. Andra människor - inte jag. 
 
Antar att fler känner igen det och jag hör att det låter helt idiotiskt nu, men det är lätt att inbilla sig att det är just så det ligger till. Dessutom trodde jag att väggen låg mycket längre bort än den gjorde. Jag tror ju fortfarande inte riktigt att den diagnos jag har fått- utmattningsyndrom - faktiskt skulle gälla mig. Moi? Nä, inte egentligen. 
 
 
Anyhow, Rock Bottom nere i dyn. Jag trodde att den stunden skulle hadla om att jag tvingades erkänna mitt nederlag och motvilligt godkänna en sjukskrivning eftersom det skulle vara det enda sättet att överleva....riktigt så var det inte. Verkligen inte. Jag var nere i dyn ett tag innan jag sjukskrevs. Faktum är att sjuksrivning var det friskaste som hänt mig på länge. Det är nog min syn på det hela. Vi börjar på botten! 
 
Jag har provat mycket för att slippa hamna där jag är idag, men inte lyckats lösa det på egen hand. Jag har gått i samtal, jag har gått ner i arbetstid, jag har petat in lediga dagar här och där och ägnat dem åt återhämtning och rekreation, jag har skalat bort saker som stjäl energi i onödan (obs! om du gör detta själv: se det som ett varningstecken när det du skalar bort är saker som träning, hobbys, vänner, släkt, familj, sömn, intresen. Stor varning på det beteendet!), jag kom med förslag på förändringar på arbetsplatsen (vilka ofta möttes med ett: vad fint, men nej!)... Till slut hade jag bara jobbet. När jag kom hem från jobbet till min familj, hade jag ingen energi för dem. Jag ville stänga in mig i ett tyst, mörkt, ensamt rum. Ett sådant finns inte i vår lägenhet. Det var då jag kom på lösningen. Det var, som av en händelse, även då jag började gräva min egen grav i dyn på den djupaste av bottnar. Lösningen: Jag skiljer mig!! Ja, om jag skiljer mig så har jag ingen man att ta hänsyn till och varannan vecka är barnen hos honom och då kan jag...håll i er....sova. Då kan jag vila, ingen vill mig något, ingen förväntar sig något och i det kan jag återhämta mig tillräckligt för att orka JOBBA. Vilken genial idé! 
 
Håller ni med? 
 
Jag tryckte mig djupare ner i dyn genom att faktiskt kolla upp det här. Jag googlade på skiljsmässa, kollade på lediga lägenheter och undrade hur mycket jag hade råd att lägga på hyran på min blygsamma lön och tänkte att räddningen var nära. Jävlar vad jag skulle kunna jobba snart. Med ett leende på läpparna till och med. 
 
 
En dag, vacker eller inte vem har tid att märka sådant, insåg jag att jag ju egentligen inte ville skilja mig. Att det kanske inte var min man, eller mina barn som var felet. Det var inte mina vänner, mina släktingar eller mina hobbies.... De var inte mina fiender. 
 
Jag har berättat om detta för min man, nu i efterhand och jag kunde se ilningarna det gav honom. Hur jag kunde tänka så här är fortfarande lite oklart, men jag var verkligen så desperat. Jag ville så gärna få det att fungera för en arbetsplats där jag får höra.... äh, det spelar ingen roll. En arbetsplats och ett företag som inte älskar mig, som lätt kan byta ut mig och som inte ser mig som annat än någon som arbetar för deras vinning. 
 
När skiljsmässa inte längre kändes som ett alternativ jag ville ha, men desperationen var lika stor...det var då det började slå över på riktigt. Jag insåg att jag hade varit nere i dyn, jag hade vänt mig ut och in. Jag hade provat allt jag kunde komma på och jag insåg hur ensam jag var. 
 
Att be om hjälp och att bli sjukskriven var verkligen inte att vara nere på botten. Det var det sundaste jag gjort på länge och det var tecken på att jag var på väg uppåt igen. Hur långsamt det än må gå, hur svårt det än må vara så ska jag uppåt. 
 
 
Jag är inte längre villig att offra min familj, mina vänner, mitt liv eller mig själv på det viset. Ingen arbetsgivare i världen kommer tacka dig om du gör det. Ingen kommer ens lägga märke till det. Ever. 
Måndag morgon och lägenheten är tom igen
Sportlovet är slut för övriga familjen och de har just åkt iväg till sitt. Här sitter jag med sol och rimfrost utanför fönstret och miljarders funderingar inuti. 
 
Jag har försökt att skriva ner mina frågor, mina undringar och alla funderingar som cirkulerar i mig just nu, men det blir bara en enda röra. Jag kommer bara på nya frågor och hittar inga svar. Kanske behöver det vara så ändå. När jag fått ner så många som möjligt på papper kanske jag kan börja titta på lösningar och svar istället för att tvinga fram allt samtidigt. 
 
Det ska bli intressant att se hur saker känns den här veckan när jag återigen är ensam på dagarna medan barnen är i skolan. Kommer jag sova lika mycket som förut eller kommer energin att hålla i sig? Kommer det en baksmälla av förra veckans händelser? Kommer jag våga mig längre bort hemifrån och hur kommer det funka då? Förra veckan blev som en parentes, det kändes lite som att jag hade semester när de andra var hemma. 
 
 
Göljebäckens lilla vattenfall, ett fint minne från sportlovet 2016. 
Summering av en sportlovsvecka
Familjen har varit ledig och hållit mig sällskap. Vi har överlag haft en väldigt lugn vecka. Alla har varit i behov av en paus tror jag. Barnen har njutit av att ha färre tider att passa. Vi har njutit av sovmornar tillsammans. 
 
 
Jag har rensat och fixat bland kläder i lådorna. Det var ett och annat plagg som har legat orört en längre tid. 
 
 
Vi har njutit av god vardagsmat från Linas matkasse och tänker att vi nog kan prova en vecka till. Det blir under vecka 10. 
 
 
Barnen har lekt med kompisar i solen. 
 
 
Och vi tog en skön tur ut i skogen. Vackert, skönt och kul att umgås tillsammans. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Helgen avslutades med fotbollscup samt besök hos svärföräldrarna i Värmland.
 
 
Utöver det har vi haft tema Harry Potter hemma. För en tid sedan hittade jag den första Harry Potter-boken på loppis för en tia. Den enda köpbara prylen på den loppisen, tyckte jag. Jag började läsa den för barnen och insåg snabbt vilken njutning det var att läsa den. Maken hoppade in och läste, till och med han (som annars läser mer sällan för barnen) gillade att läsa boken. Vi nästan hoppades få vara den som läste för barnen nästa gång. Äldsta barnet startade igång med första filmen någon gång i början av sportlovet och i vårt avslappnade, hemma i myskläder-tillstånd har vi plöjt igenom alla filmerna under veckan. Utom film nr 3 som vi råkade missa på något vis. Nu återgår vi till boken igen och tänkte nog hålla oss kvar i HP-världen ett tag till. Det är roligt med större barn där vi kan dela universum på det viset :) Grabbarna i familjen har hittat en gemensam nämnare i exempelvis fotboll och starwars, tjejerna i pyssel och musikalfilmer :)  
 
En fin vecka helt enkelt!