This and that, men mest utmattningsläget
Det känns liksom trögt idag. Som om allt går lite långsamt. Så det får lov att vara en långsam dag idag. Jag är helt inställd på att hålla mig hemma, nu när jag gjort mina timmar på jobbet. Hemma med meditation och faktiskt yoga. Jag har tappat yogan mycket på slutet och jag saknar den. Min kropp saknar den. Så tystnad och yoga är dagens to-dos. I alla fall tills kidsen ska hämtas och middagen lagas. 
 
Det märks att terminen är igång. Som en jävla bomb startade den igång. Jag och maken pratade igår om hur jäkla svårt det är att leva livet på sina villkor, att inte stressa när saker och ting kastas i ansiktet på en dagarna i ända. Det är bara ett par veckor sedan skolan drog igång och sommarlovet tog slut och redan har vi fått hem tusenmiljonersmiljarders lappar, brev, mail med tider som är bokade och saker vi måste göra. Från alla håll. Gör det här nu annars går jorden under. Så känns det. Jag jobbar 25% och har ingen aning om hur jag ska hinna med. Inte så jäkla konstigt att jag gick in i väggen. Eller att fler än jag gör det. Typ varje dag. 
 
Som ett par exempel har vi hittills fått följande på oss: 
  • Skolutflykt - packa matsäck, kläder efter väder, cykel och hjälm. 
  • Simtest för ena barnet - bakläder, cykel och hjälm. 
  • Simning i skolan för andra barnet - badkläder, bra promenadskor. 
  • Tandläkartid för ena barnet.
  • Synkoll för mig. 
  • Tandläkartid för andra barnet på en väldigt knepig tid. 
  • Skolfoto, barnen har olika dagar. 
  • Föräldramöte för ena barnet - måste ordna barnvakt då maken är uppbokad den tiden. 
  • Individuella samtal för ena barnet för fotbollen. 
  • Maken är fotbollstränare och ska hålla i egna samtal för andra spelare. 
  • Lagfoto fotbollen
  • Välkommen på 8-års kalas!! 
  • Det är löss i ena klassen -LUSKAMMA ERA BARN OMEDELBART!
  • Idrottsdag för barnen. 
  • Ny aktivitet för 8-åringen på lördagar
  • Hundratusentals fotbollscuper varannan dag-isch. 
  • Läxor!! 
Har jag glömt något? Jajjemän det har jag säkerligen. Förra året vid den här tiden glömde vi bort att ena barnet skulle på kalas hos sin bff. Vi missade det helt och åkte bort den helgen. De stod där på kalaset med allergianpassad mat utan att vi hade en susning om att vi tackat ja till det. I år har vi tackat ja och jag kan bara hoppas att vi inte gör om samma sak. 
 
 
 
Jag vill bli arg på att det är så hetsigt. Allt samtidigt. HUR är det tänkt att vi ska kunna hantera allt det här. Jag vet att vi själva valt att bli föräldrar, men alltså.... livet. Det är ju mycket även för oss vuxna. Huuua! 
 
Utöver ovanstående har jag själv rehabmöte om ett par veckor samt fortsättning på BK (basal kroppskännedom) och har redan hunnit med ett avslutande återbesök på stresskursen som vårdcentralen höll i. Jag går här i min tröghet och bär allting som jag inte får släppa, för då kanske vi missar det där jäkla kalaset igen och jag vill inte göra en nybliven 8-åring besviken en gång till. Jag ser på allt det här på ett annat sätt i år. Förut har allt bara flutit ihop i en stor massa av måsten, nu kan jag se lite klarare hur mycket det är vi förväntas fixa. Det är något varje dag nästan. Packa frukt till barnen, gympakläder, läxor, aktiviteter. Sommarlovet kändes så långt och lugnt, inte undra på att jag mådde bättre då. Det märks att vi inte är där längre. Allt bara small till. Även på jobbet blir det mer och nu börjar de komma, specialfallen som jag väntat på. Inte bara mata in uppgifter en i taget utan nu kommer de där sakerna som ska tas vidare, redas ut, lösas, styras upp och ordnas till. Nu har jag saker som ligger från en dag till nästa och jag känner att jag ibland inte hinner med sådant på mina två timmar. Men jag vet att jag inte alltid hinner på 4 timmar, eller 8 för den delen heller. (Idag kom jag dock ihåg att stanna till vid ett apotek för att köpa öronproppar. De tänkte jag ha på jobbet eftersom jag just nu ändå inte har någon telefon att svara i.)
 
Gaaaaah! 
 
MEN, jag minns ändå var jag har varit. Jag vill inte dit igen och jag förstår att jag kommit en bra bit på vägen. Har ni läst Nanne Grönvalls blogg om hur hon gått in i väggen och hamnat i utmattning! Hon beskriver det verkligen på pricken på många vis och jag känner igen mig i mycket. När jag läste hennes text insåg jag, igen, att jag faktiskt har tagit mig framåt. Det går så sjukt jäkla långsamt, men det går faktiskt framåt. Jag hålls tillbaka av en liten mängd rädsla för att det ju faktiskt kan gå bakåt igen, om jag inte är försiktig. Men hur ska vi vara försiktiga med en omvärld som överöser oss med krav på saker som ska fixas, ordnas, bokas in, lösas och göras per omgående?  Hur gör de som inte gått in i väggen? Som inte ens är nära? 
 
För innan jag gick in i väggen ansträngde jag mig för att inte göra det. Jag gick minst en 30-minuterspromenad om dagen i naturen dessutom, jag tränade yoga, jag åt bra, jag gick och lade mig samma tid varje kväll, jag drack faktiskt ingen alkohol alls månaderna innan och väldigt måttligt innan dess, jag träffade familj och vänner med jämna mellanrum och provade på nya saker som var roliga... Det räcker liksom inte. Hur ska vi göra för att det ska räcka? 
 
Ledsen, men just idag kan jag inte lugna någon och säga att det kommer att bli så bra så. För just idag undrar jag hur sjutton det ska gå med...allt. Livet och universum och...allt. 
 
42! 
 
 
Tankar om utmattning

Åh, känner igen den där listan med grejer som ska göras. Man kan ju få stresspåslag för mindre. Jag slängde dessutom lappen från skolan med specialkost för mitt barn, eftersom hen inte behöver specialkost. Men det var visst fel. Ajajaj, fick skamset ta upp den ur pappersinsamlingen och fylla i att det inte behövdes specialkost. Så man får inte rationalisera bort arbetsuppgifter heller! ;)

Och hur gör "alla andra"? De kanske inte har så förbaskat stor ansvarskänsla för precis ALLT? Vad vet jag.

Innan jag gick in i väggen gjorde jag också allt rätt, men det hjälpte inte för jag gjorde det för att "man skulle" göra det. Jag stressade för att hinna promenera, jag njöt inte av det. Det tror jag är största skillnaden, att njuta av det man gör. En promenad kan ju vara allt ifrån stressmoment som man jagar igenom för att man vet att det är bra, till världens njutning. Det beror ju på känslan inombords. Antagligen är det så med allt. Det börjar inifrån. Eller vad tror du?

Svar: Du är så väldigt klok du :) Jag tror att du har rätt. Det måste komma inifrån till att börja med. Det gör nog en stor skillnad. Promenaderna var mina raster på jobbet och min enda stund på hela dygnet när jag var själv och ingen krävde eller förväntade något av mig. Yogan var för min skull, men blev omöjlig när jag tillslut inte ens kunde hålla fokus länge nog för att räkna till fem andetag och paniken över att inte hitta en parkeringsplats hindrade mig från att ens åka iväg. Jag har nog alltid drivits av rädslan för att göra fel och därför blev det så otroligt jobbigt när det blev fel på grund av att jag glömt, missat, inte uppfattat osv. Jag jobbar på den biten med mig själv och ja, vi måste kanske inte vara så seriösa och ta på oss ansvaret för allt hela tiden. Men, livet händer ju vare sig vi bestämmer oss för att slappa eller inte :p
Tror att vi vinner på att jobba inne i oss själva nu. Det är väl en vinst vi kan få ut av detta. Att gräva och förändra inuti oss själva för att bättre klara världen utanför. Hoppas jag :)
Linnéa

Anonym

Åh, känner med dig! Men omställningar är jobbiga och snart går det att orka se nyanserna av stress och måsten. Flytta en tandläkartid, strunta i skolfoton och låta barnen sköta det själva, men i början är allt bara tunga omöjliga måsten.

Jag börjar jobba på måndag, 25%. Inspirerad av dig planerar jag att lägga upp dagarna: dusch, frukost m familjen, paus och medveten närvaro när jag borstar tänderna lääänge ifred, lämna barn, hem och pausa/meditera, åka till jobbet medveten närvaro, jobba 2,5 h långsamt i eget rum. Tänker börja arbetsdagen med att sammanfatta för mig själv vad jag ska göra och hur jag mår och avsluta likadant, en längre fruktpaus i mitten och några små påminnelser om att stanna upp, känna efter, andas. Sen åka hem utan stimulin, äta god lunch, sova, äta mellis och sen yoga eller promenera innan jag hämtar barn och lagar mat. Tänker bara servera helfabrikat hela första månaden, och vila efter maten, sen gå och lägga mig tidigt på kvällen. Räknar med att må riktigt dåligt första månaden, men sen blir det förhoppningsvis bättre. En dag i veckan är jag ledig och träffar min psykolog och gör sånt jag mår bra av och behöver.
Sorry för lång kommentar, men jag ville så gärna återkoppla efter dina tips.
Hoppas din svacka planar ut snart och att du hittar kraft och rimlighet igen.
Kram/Boel

Svar: Ja, visst kan vissa saker styras om medan andra händer oavsett vad jag vill eller väljer. Det är ju så livet ser ut. Vi lyckas förhoppningsvis pussla samman det mesta. Det var bara så tydligt när vi gick från sommarlovets/semesterns frihet till att få saker från så många håll samtidigt som vi inte själva valt liksom. Men vi kanske missar föräldramötet i år igen, vi kanske får flytta om lite tider och skolfotot är ju mest bara att se till att barnen har de kläder de vill ha redo. Det handlar nog mest om alla de saker som ska kommas ihåg, förberedas och ordnas dagligen. Just ja, gympakläder idag och lappen om utvecklingssamtal i den väskan. Frukt och badkläder i den väskan. Barnen hjälper till massor de med och har väldigt bra koll, men i slutänden är det ju vi föräldrar som ska se till att barnen kommer i tid med rätt saker, att de dyker upp på kalasen och tandläkartiderna :-P allt som bara måste göras.
Hur känns det att börja nu med 25%? Känns det ok? Jag hoppas att din plan funkar, om inte så får du justera tills den passar dig där du är just nu. Glöm inte att känna efter och låta det bli som det blir. En dag i taget. Vissa dagar orkar en ingenting andra dagar orkar en mer. Det går upp och ner. Smart att förenkla så mycket som möjligt. Tacka dig själv för att du gör en så omtänksam plan för din egen del :) Jag kan ju säga att jag faktiskt mår mycket bättre än för en vecka sedan även om jag inte är uppe i samma nivå som under och efter semestern. Så allt är inte elände bara för att jag jobbar. Det känns rätt bra när jag tänker på var jag var för bara några månader sedan. Att kunna åka dit ett par timmar varje dag, klara av att utföra arbetsuppgifter och ändå klara av hem och familj hyfsat, orka promenera och meditera är fantastiskt just nu. Även om det finns dagar när jag inte orkar mer än att ta mig dit och hem, men de dagarna är helt ok de med. Jag har lärt mig att de går över, trots att jag inte tror det just då. Oftast är dagen efter bättre igen :) Tänker på dig lite extra nästa vecka! (och jag gillar långa kommentarer :) haha)
Linnéa

Christin

Hej! Hittade precis din blogg och slukade den. Tack för vettiga tankar och tankar jag trodde bara jag hade (eller det känns så när dagarna är trögflytande). Det senaste året har jag brottats med enorma sömnsvårigheter. Tog mig så jäkla lång tid innan jag ville ta i ordet - utmattning. Det är frustrerande hur extremt långsamt det går framåt och hur det helt plötsligt kan gå bakåt igen. Och att ta hand om ett barn på det, ibland vet jag inte hur jag tar mig igenom dagarna. Undrar, precis som du - hur skall man klara av att leva det här enormt stressiga livet? Hur svårt det är att leva på sina villkor när resten av omvärlden fortsätter i samma takt? Fin blogg hur som helst, tack!

Svar: Hej och välkommen hit! Fint att höra att du har nytta av mina upplevelser och tankar. Låter som att du haft en tuff resa du med och jag förstår din känsla kring ordet utmattning. Ibland har jag svårt att tro att det gäller mig, fortfarande. Att skriva om det här hjälper mig att förstå lite bättre. Bit för bit får vi lära oss sätt att hantera vardagen, men det kommer nog inte alltid vara lätt. Det kan bli lättare, hoppas jag i alla fall. Tack snälla för att du tog dig tid att kommentera. Kram
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress