This and that, men mest utmattningsläget
Det känns liksom trögt idag. Som om allt går lite långsamt. Så det får lov att vara en långsam dag idag. Jag är helt inställd på att hålla mig hemma, nu när jag gjort mina timmar på jobbet. Hemma med meditation och faktiskt yoga. Jag har tappat yogan mycket på slutet och jag saknar den. Min kropp saknar den. Så tystnad och yoga är dagens to-dos. I alla fall tills kidsen ska hämtas och middagen lagas. 
 
Det märks att terminen är igång. Som en jävla bomb startade den igång. Jag och maken pratade igår om hur jäkla svårt det är att leva livet på sina villkor, att inte stressa när saker och ting kastas i ansiktet på en dagarna i ända. Det är bara ett par veckor sedan skolan drog igång och sommarlovet tog slut och redan har vi fått hem tusenmiljonersmiljarders lappar, brev, mail med tider som är bokade och saker vi måste göra. Från alla håll. Gör det här nu annars går jorden under. Så känns det. Jag jobbar 25% och har ingen aning om hur jag ska hinna med. Inte så jäkla konstigt att jag gick in i väggen. Eller att fler än jag gör det. Typ varje dag. 
 
Som ett par exempel har vi hittills fått följande på oss: 
  • Skolutflykt - packa matsäck, kläder efter väder, cykel och hjälm. 
  • Simtest för ena barnet - bakläder, cykel och hjälm. 
  • Simning i skolan för andra barnet - badkläder, bra promenadskor. 
  • Tandläkartid för ena barnet.
  • Synkoll för mig. 
  • Tandläkartid för andra barnet på en väldigt knepig tid. 
  • Skolfoto, barnen har olika dagar. 
  • Föräldramöte för ena barnet - måste ordna barnvakt då maken är uppbokad den tiden. 
  • Individuella samtal för ena barnet för fotbollen. 
  • Maken är fotbollstränare och ska hålla i egna samtal för andra spelare. 
  • Lagfoto fotbollen
  • Välkommen på 8-års kalas!! 
  • Det är löss i ena klassen -LUSKAMMA ERA BARN OMEDELBART!
  • Idrottsdag för barnen. 
  • Ny aktivitet för 8-åringen på lördagar
  • Hundratusentals fotbollscuper varannan dag-isch. 
  • Läxor!! 
Har jag glömt något? Jajjemän det har jag säkerligen. Förra året vid den här tiden glömde vi bort att ena barnet skulle på kalas hos sin bff. Vi missade det helt och åkte bort den helgen. De stod där på kalaset med allergianpassad mat utan att vi hade en susning om att vi tackat ja till det. I år har vi tackat ja och jag kan bara hoppas att vi inte gör om samma sak. 
 
 
 
Jag vill bli arg på att det är så hetsigt. Allt samtidigt. HUR är det tänkt att vi ska kunna hantera allt det här. Jag vet att vi själva valt att bli föräldrar, men alltså.... livet. Det är ju mycket även för oss vuxna. Huuua! 
 
Utöver ovanstående har jag själv rehabmöte om ett par veckor samt fortsättning på BK (basal kroppskännedom) och har redan hunnit med ett avslutande återbesök på stresskursen som vårdcentralen höll i. Jag går här i min tröghet och bär allting som jag inte får släppa, för då kanske vi missar det där jäkla kalaset igen och jag vill inte göra en nybliven 8-åring besviken en gång till. Jag ser på allt det här på ett annat sätt i år. Förut har allt bara flutit ihop i en stor massa av måsten, nu kan jag se lite klarare hur mycket det är vi förväntas fixa. Det är något varje dag nästan. Packa frukt till barnen, gympakläder, läxor, aktiviteter. Sommarlovet kändes så långt och lugnt, inte undra på att jag mådde bättre då. Det märks att vi inte är där längre. Allt bara small till. Även på jobbet blir det mer och nu börjar de komma, specialfallen som jag väntat på. Inte bara mata in uppgifter en i taget utan nu kommer de där sakerna som ska tas vidare, redas ut, lösas, styras upp och ordnas till. Nu har jag saker som ligger från en dag till nästa och jag känner att jag ibland inte hinner med sådant på mina två timmar. Men jag vet att jag inte alltid hinner på 4 timmar, eller 8 för den delen heller. (Idag kom jag dock ihåg att stanna till vid ett apotek för att köpa öronproppar. De tänkte jag ha på jobbet eftersom jag just nu ändå inte har någon telefon att svara i.)
 
Gaaaaah! 
 
MEN, jag minns ändå var jag har varit. Jag vill inte dit igen och jag förstår att jag kommit en bra bit på vägen. Har ni läst Nanne Grönvalls blogg om hur hon gått in i väggen och hamnat i utmattning! Hon beskriver det verkligen på pricken på många vis och jag känner igen mig i mycket. När jag läste hennes text insåg jag, igen, att jag faktiskt har tagit mig framåt. Det går så sjukt jäkla långsamt, men det går faktiskt framåt. Jag hålls tillbaka av en liten mängd rädsla för att det ju faktiskt kan gå bakåt igen, om jag inte är försiktig. Men hur ska vi vara försiktiga med en omvärld som överöser oss med krav på saker som ska fixas, ordnas, bokas in, lösas och göras per omgående?  Hur gör de som inte gått in i väggen? Som inte ens är nära? 
 
För innan jag gick in i väggen ansträngde jag mig för att inte göra det. Jag gick minst en 30-minuterspromenad om dagen i naturen dessutom, jag tränade yoga, jag åt bra, jag gick och lade mig samma tid varje kväll, jag drack faktiskt ingen alkohol alls månaderna innan och väldigt måttligt innan dess, jag träffade familj och vänner med jämna mellanrum och provade på nya saker som var roliga... Det räcker liksom inte. Hur ska vi göra för att det ska räcka? 
 
Ledsen, men just idag kan jag inte lugna någon och säga att det kommer att bli så bra så. För just idag undrar jag hur sjutton det ska gå med...allt. Livet och universum och...allt. 
 
42! 
 
 
Fragment

I min mobil har jag samlat korta små ögonblick under de senaste månaderna. Stunder när jag varit i nuet. Då nuet varit så levande att jag försökt fånga dem i korta texter. Bara några rader. Fragment... Jag tänkte dela några av dessa med er vid olika tillfällen och just nu är ett sånt tillfälle :)

Vindarna svalkar sådär lagom mycket, utan att kyla ner. Jag är genomskinlig och vinden drar rakt igenom mig. Med sig tar den allt det tunga som jag inte längre behöver. Oro, sorg, missunnsamhet, avund, ilska, irritation. Allt blåser ur mig innan jag blir synlig igen och återgår till rätt densitet.

Jag vet inte riktigt när den skrevs, ingen av texterna har datum. Men jag tror att denna är från början av sommaren...

Felkonstruerade strategier - måndagslänken

Jag slogs av en insikt nyligen. Då, när allt kändes tungt och jobbigt för någon vecka sedan. Det kanske blev tydligt eftersom jag har mått så mycket bättre under en längre period innan det blev tungt och jobbigt igen. Alltså bra i själen, humöret, även om energin inte räcker hela vägen. Det som hände i det tunga och mörka var att jag fick en lust att springa ifrån allt och alla. Jag ville inte vara med längre. Jag ville ge upp och skrika åt alla andra att ge upp. Sluta bry er! Jag är inte värd det! Jag säger upp mig från allt och vill inte vara till besvär för någon någonstans någonsin igen.

Det var en gammal instinkt som tog över. Vad som händer när det blivit ett sånt här känsloläge skrämde mig. Min reaktion blir genast att tycka illa om mig själv. För om jag ogillar mig själv finns det ingen anledning att stå upp för mig själv, ingen anledning att kämpa eller säga ifrån. Jag har gjort det så länge att jag inte ens lagt märke till det förrän nu.

Jag ville rasera allt jag byggt upp senaste månaderna, bara för att jag inte längre orkade kämpa, stå på mig eller tro att jag hade rätt. Jag ville inte tycka om mig själv för det gjorde så ont att känna mig ensam och utsatt...

 

När jag plötsligt kunde se det här blev jag ledsen. Jag undrar hur mycket tid jag lagt ner på att säga till mig själv att jag inte är värd att stå upp för. Bara för att inte vara till besvär, inte ställa till med bråk eller liknande. Bara för att anpassa mig till andra och vara till lags.

Därför fortsätter jag att ösa omtanke och medkänsla över mig själv. Jag tillåter mig att göra saker, att känna saker och att vara mig själv. Jag fortsätter att försöka lära mig att tycka att jag är värdefull så att jag nästa gång jag vill ge upp kan påminna mig om att inte falla in i mitt gamla beteende. Kanske att jag kan sluta vara rädd och kanske att jag kan börja tycka att jag är värd att kämpa för.

Jag har bara ett länktips idag och det hänger lite ihop med detta.

Dela gärna era tankar kring hur ni ser på er själva och hur ni gör för att vara snälla mot er själva. Hur gör en egentligen?