Vågar du lämna det kända för det okända?
Tre månader. 
 
Så lång tid har jag hört att det tar innan inställningen ändras. Från att förtvivlat vilja återgå till arbete, till allt det vanliga, innan det förändras och det vanliga blir sjukskrivningen och ingentinget. Jag minns inte i vilket sammanhang jag hört det och vet inte om det stämmer, men jag känner mig lite träffad. För just däromkring tappade jag intresset för att vilja vara duktig för andras skull. Det innebär inte att jag vill fortsätta vara sjukskriven i all evighet, för det vill jag inte. Verkligen inte. Men jag bröt med tanken på att läget skulle vara detsamma resten av livet. Saker händer ju längst vägen, det jag förut trodde kanske inte gäller längre.
 
Det kanske inte handlar om inställning. Jag tror snarare att det handlade om en liten dos av acceptans. För mig. Däromkring började jag fatta att det här kommer kräva arbete. Sjukskrivningen är inte ett ingenting, det är allting. Jag har lärt mig mer under de senaste månaderna än jag gjort på flera år. Framförallt om mig själv. Hela min världsbild är förändrad på många sätt. 
 
 
 
Nu förstår jag mer om mitt läge, mer om sjukdomen och sjukskrivningen. Nu är det okända istället att arbeta igen... För tänk om jag faller en gång till. Tänk om... Eller finns det något bättre där ute, som jag missar just nu? Vågar jag chansa på det och gå vidare? Även om det inte sker just idag, jag menar jag är ju inte jätteredo just idag kanske. Men en dag framöver. Jag förstår (ungefär) mitt här och nu, men allt utanför det är okänt. 
 
Vågar du ge dig ut i det okända? Är det bara spännande eller gör du det trots att det är otäckt? Hur har det funkat hittills i livet? Jag är nyfiken! 
 
Ibland tror jag att jag kan klara vad som helst, andra dagar piskar jag mig själv för att jag inte ens klarade jobbet jag kan i sömnen... Jag menar, ett jobb är bara ett jobb...eller hur? Det finns andra jobb. De kanske inte är så lätta att få, men inget är skrivet i sten. Någonsin. Vågar du släppa taget och dra vidare? 
 
 
(Foton från vår semester på Kreta 2014)
Helena

Det är ju just det, det där med att släppa taget :) jag är för feg, jag har ju en fast tjänst om jag är rädd om, men visar det sig nu efter rehabiliteringen att det inte funkar med arbetsträningen på mitt jobb måste man ju tänka om, har ju ett fysiskt, tungt och stressigt arbete så det är ju inte det bästa. Men tiden får utvisa :). Man har ju många drömmar man skulle vilja göra, men är den fega typen :). Kram

Svar: Jag är också feg... Vill gärna ha trygghet nära mig. Drömmer i hemlighet om att kasta mig ut i det okända, men tar extremt sällan steget ut i det. För 14 år sedan gjorde jag väl det. När jag flyttade till Örebro ensam för att plugga. Jag hade aldrig varit i närheten av Örebro innan och såg det som ett stopp på vägen innan jag gav mig ut i världen. Men så mötte jag kärleken och tappade intresset för resten av världen. Nu är det hemma för mig :) och tryggt ;)
Linnéa

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress