Jag tar lite helg nu...
Det blev en time out från allt i torsdags. Ställde in BK i onsdags, stannade hemma hela torsdagen och låg med huvudvärk och yrsel hela dagen. (ibland älskar jag det här med förinställda inlägg... när jag är pigg skriver jag ett par tre åt gången och portionerar ut, så jag vet att jag kan strunta i att skapa nytt under en dag eller två om jag inte orkar. Även om jag under tiden oftast får massa nya idéer ändå).
 
Nu tar jag lite ledigt och ägnar mig åt helg med familjen.....har jag tänkt. Återkommer när jag får lust :) 
 
Önskar er en trevlig helg och en fin valborg! 
 
 
 
Hörs! 
 
 
Hur kvinnors hjärnor fungerar vid utmattning
 
Ni har väl inte missat forskningen och har kanske redan sett eller läst mycket av detta. Det är i alla fall ett intressant klipp att kika på. 
 
Och lite befriande att höra att mindfulness inte löser alla jävla problem i världen. Ibland är det verkligen lite för mycket fokus på att individen själv ska lösa alla problem. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag kan känna en press på att jag ständigt måste jobba på att bli bättre. Att jag måste ta mitt ansvar för att bli frisk så fort som möjligt. Hur går det med basal kroppskännedom? Känns det som att det hjälper? Ska du inte gå i samtal igen? Det vore nog bra för dig att göra det. Tränar du något? Äter du regelbundet/nyttigt/ordentligt? Hur är det med sömnen, sover du bra/äter du sömnpiller? ... 
 
 
Ibland känns frågorna som rena nyfikenhetsfrågor eller omtanke, ibland som pikar. Jobbar jag verkligen hårt nog eller anstränger mig tillräckligt mycket för att bli frisk och arbetsför så snabbt som möjligt? Det kommer inte från alla håll som tur är. Bara från vissa håll. Ibland. Eller så är det bara jag som tror att det är så... det kanske är min egen röst jag hör. Som hon säger i filmklippet så är det en och annan kvinna i samma sits som "springer runt som en idiot på massa kurser och grupper för att se till att bli frisk per omgående". Lite som jag nu då. Som har både BK och, sedan förra veckan, även en stressgrupp hos kuratorerna på vårdcentralen....samt mina egna grejer (meditation, yoga, promenader, avslappnande musik, målning och avskalande av stressande situationer i allmänhet tex) och så den aktiva sjukskrivningen. Eftersom alla vet att det är sååå viktigt att hålla kontakt med arbetslivet och att inte isolera sig. Det är svårt att inte göra något alls när tiden kan användas åt aktiv återhämtning liksom.... det kanske ser ut som att jag gör ingenting, men jag tänker alltid på hur jag bäst kan använda en stund till återhämtning....mindfulness till exempel ;) jupp. 
 
Anyway, lyssna och njut :) 
Vågar du lämna det kända för det okända?
Tre månader. 
 
Så lång tid har jag hört att det tar innan inställningen ändras. Från att förtvivlat vilja återgå till arbete, till allt det vanliga, innan det förändras och det vanliga blir sjukskrivningen och ingentinget. Jag minns inte i vilket sammanhang jag hört det och vet inte om det stämmer, men jag känner mig lite träffad. För just däromkring tappade jag intresset för att vilja vara duktig för andras skull. Det innebär inte att jag vill fortsätta vara sjukskriven i all evighet, för det vill jag inte. Verkligen inte. Men jag bröt med tanken på att läget skulle vara detsamma resten av livet. Saker händer ju längst vägen, det jag förut trodde kanske inte gäller längre.
 
Det kanske inte handlar om inställning. Jag tror snarare att det handlade om en liten dos av acceptans. För mig. Däromkring började jag fatta att det här kommer kräva arbete. Sjukskrivningen är inte ett ingenting, det är allting. Jag har lärt mig mer under de senaste månaderna än jag gjort på flera år. Framförallt om mig själv. Hela min världsbild är förändrad på många sätt. 
 
 
 
Nu förstår jag mer om mitt läge, mer om sjukdomen och sjukskrivningen. Nu är det okända istället att arbeta igen... För tänk om jag faller en gång till. Tänk om... Eller finns det något bättre där ute, som jag missar just nu? Vågar jag chansa på det och gå vidare? Även om det inte sker just idag, jag menar jag är ju inte jätteredo just idag kanske. Men en dag framöver. Jag förstår (ungefär) mitt här och nu, men allt utanför det är okänt. 
 
Vågar du ge dig ut i det okända? Är det bara spännande eller gör du det trots att det är otäckt? Hur har det funkat hittills i livet? Jag är nyfiken! 
 
Ibland tror jag att jag kan klara vad som helst, andra dagar piskar jag mig själv för att jag inte ens klarade jobbet jag kan i sömnen... Jag menar, ett jobb är bara ett jobb...eller hur? Det finns andra jobb. De kanske inte är så lätta att få, men inget är skrivet i sten. Någonsin. Vågar du släppa taget och dra vidare? 
 
 
(Foton från vår semester på Kreta 2014)