Vecka tre - full fart & fokus
Vi går in i den tredje veckan för året och den är FULLSMOCKAD med händelser. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt kom allt på samma gång. Mestadels är det väldigt roliga och spännande saker. Saker jag själv tackat ja till och planerat in, även om jag inte skulle ha lagt allt så här samtidigt om jag kunnat styra allt.

Men vi kan ju inte det, styra allt. Då får vi välja, hänga på och följa med dit vinden tar oss eller tacka nej och stanna där vi är. Jag gick mycket på magkänsla, kollade så det var praktiskt genomförbart och sa ok, jag kör! 


Hur det blir återstår att se, men en kan ju bara göra sitt bästa.


(null)



Fokus för just den här, intensiva veckan, blir alltså att ta en sak i taget, skala av och pausa mellan varven. Jag går från att kunna lyssna på musik när jag jobbar till att backa tillbaka till naturljud varvat med öronproppar för att skona hjärnan. Jag lägger fokus på meditation och vila istället för TV, sociala medier, ljudböcker och måla. Måla är visserligen en skön hjärnvila, men det är även något som kostar på andra vis. Därför kommer jag bara göra det om jag känner att jag faktiskt kan det. Det finns en plan, men det är inte alltid planer funkar. 


En sak i taget som sagt. Det är en begränsad tid och det kommer att lugna sig igen.


Terminen har nu kommit igång på allvar med skola, läxor, aktiviteter och kalasanden, även om några saker startar först om några veckor. I helgen ska vi hålla ett par kalas hos oss, ett barnkalas och ett för släkten. 


Under veckan ska vi på en lägenhetsvisning och det ska väljas skola till stora barnet som byter skola till hösten. Det är träning, ridskola och maken har massor att förbereda för nästa vecka då han istället har mycket som händer.


Dessutom ska jag utsätta mig för ett par saker som både känns väldigt intressanta, roliga, viktiga och samtidigt läskiga. Det är två oberoende saker och jag kommer att gå in lite mer på dem framöver.


Först ut av de två roliga/läskiga sakerna är redan imorgon. Jag fick ett roligt besked i fredags så det var snabb omställning och planering som gällde för att det skulle bli av.


Saker kanske inte alltid blir som vi planerat eller föreställt oss, men jag försöker lära mig att inte låsa mig vid vad JAG tänkt mig ska hända, eller hur det ska hända. För ibland blir det annorlunda och det kan bli minst lika bra på det andra viset. Om vägen svänger plötsligt kanske du når ett mål du inte kände till innan. (Jag har nog redan skrivit om det här va?)

 

Nu kör vi – vecka tre!


(null)


Nio förhoppningar för 2018

Förhoppningar och målbilder inför året som ligger framför mig: 

 

·         Att hitta än mer hem i mig själv, gräva djupare och stå stabilare.


·         Bygga upp min fysiska styrka igen, efter utmattningen. Jag klarar mycket mer nu, träning piggar upp istället för att bryta ner. Det gäller mest bara att ta tag i det hela. 😄


·         Umgås mer med människor jag tycker om. Att kunna vara social igen är något jag knappt trodde skulle vara möjligt när jag mådde som sämst och en tur till närbutiken var övermäktig.


·         Att våga uttrycka min vilja, mina drömmar och mina känslor.


·         Rensa bort sånt som jag inte längre har uttrymme för eller tålamod till i mitt liv längre. Både i hemmet och i livet i stort. No more fucks to give.


·         Många härliga naturupplevelser och äventyr. Året om!


·         Ta mer kontroll över min riktning och mitt liv, men även ha tillit till att saker händer när de ska och som de ska. Det blir som det blir.


·         Fortsätta med kontinuerlig meditation och återhämtning. För att det är underbart, grundande och ger så skön energi.


·         Att leva livet med full närvaro så ofta som möjligt. Att uppleva människor, händelser, sinnesintryck och livet.


Livet alltså. Livet ❤️


(null)


Vad hoppas du på? Vad är dina drömmar och mål framöver? 



En dramatisk lördagsnatt
Jag har lagt mycket på paus just nu, mest för att jag har mycket annat jag vill göra. Då får blogg och sociala medier vila en aning. 

Helgen var lugn i stort, men lördagsnatten var lite speciell. Jag har just börjat få ordning på min sömn efter någon vecka med rejält rörig nattsömn.  (null)

Innan jag går in på händelsen ska ni få lite bakgrund: 

Vi har haft en bra lördag, varit lite på stan med ena barnet, fikat, köpt med hämtmat. Andra barnet var hos en kompis under eftermiddagen. På kvällen cyklade min man in till stan för att träffa lite vänner, en lugn träff, ingen alkohol. 

Jag och kidsen käkar lördagsgodis och kollar på en familjefilm från 90-talet. Det blir ganska sent men vi softar i soffan, borstar tänder och alla är väl i säng vid 23.20. Jag har lite svårt att komma ner i varv, kollar på telefonen en stund och ska just släcka när det ringer på dörren. 

Alltså ringklockan, högt och ljudligt. Klockan är 00.10 på natten. Stora barnet är vaken. 

Hinner dra på mig lite mer kläder och springer för att kolla vem det är. 

Tänker att: min man har nyckel. Om han blivit av med nyckeln kommer han inte in i porten. Han skulle ringa/sms:a då. Knacka på istället för att använda ringklockan. Det kan inte vara han?! 

Jag kollar i kikhålet. Utanför står en polis... 

(null)

Jag vet inte om ni skulle ha tänkt som jag gjorde, men det här liknade en av mina vanligaste katastroftankar när ångesten rev som mest i mig under 2016. En polis som kommer med ett hemskt besked... 

Pulsen är skyhög när jag öppnar. Polisen hälsar och frågar om allt är bra. 

Jag svarar "ja", men lägger till ett "eller?" Vågar inte andas. Han undrar om jag är ensam hemma och jag svarar "ja" trots att jag har båda barnen i lägenheten. Jag kan inte tänka alls. Vad har hänt? 

Resten blir en röra, men tydligen har inget allvarligt hänt. De har fått en rapport om bråk och ville höra om jag hört något. "Nej, inget. Jag och barnen kollade på film förut och gick och lade oss." Jag frågar stora barnet om något hörts från sovrummet, men inte det heller. Jag svamlar en massa. Pulsen är fortfarande skyhög. 

Polisen tackar, går och jag hör honom ringa på hos närmsta grannen, prata väldigt kort sen blir det tyst. 

Jag och stora barnet kan inte somna. Jag smsar min man som kommer hem en stund senare. 

(null)

För mig blir det dramatiskt eftersom jag tror att jag ska få besked om att något allvarligt hänt min man just där och då. Reaktionen i kroppen är så kraftig att jag kvällen efter får pulspåslsg och hugg i magen varje gång jag hör ljud i trapphuset. 

Jag har även en massa frågor. Var det en rapport om bråk i vår lägenhet? Det är helt absurt i såna fall. Bråk om sista godisbiten då? Eller bråk i huset? Utanför? Jag har ingen aning. Var jag/vi misstänkta för något eller var det bara en koll bland grannar? Det är lyhört, vi borde ha märkt något om det hänt något i vår trapp... 

Känner att jag inte kan släppa det riktigt. 

Antagligen var det inte mer än att de kollade upp något. Men skräcken under sekunderna innan jag förstod vad det handlade om kröp långt innanför mitt skinn den natten.