Förändrade stressorer

Jag hittade nyligen en lista på vitt skilda saker som orsakar stress hos mig. Vet inte när den är skriven, men kanske för ett halvår sedan eller mindre. Inte mer. 


Det var både små och stora saker. Vardagliga och ovanliga. Fysiska och känslomässiga. 

Det fina med att läsa den lista var att se att den inte stämmer med dagsläget. Många av de saker som stressade mig förut skulle inte orsaka samma reaktion idag. 

Eftersom jag lärt mig, fått erfarenheter, lärt om, tränat mina tankar. Framförallt har jag läkt. 

Några av mina punkter på den listan har jag vuxit ifrån. 

Det är ett steg mot frihet. 

Listan vecka 28

Godast: många saker den här veckan: lax hos fin vän i Strömstad, grillade grönsaker, rökt makrill samt eritreansk lunch som vi blev bjudna på av en bekant i lördags. 

Roligast: Spontan kortresa till Strömstad med familj och jättetält. Inget vi planerat men så kul att komma iväg. 

Skönast: Att upptäcka nya platser och träffa gamla vänner. Semester. 

Tuffast: kalla nätter i tältet. Att temperaturen vägrar nå högre än typ 20 grader. 

Oro: Hur jag ska orka med överklagan till förvaltningsrätten på riktigt. 

Överraskning: att vi fick för oss, samt genomförde, en resa som vi inte planerat i förväg. 

Finaste: Havet och vänner! Semester! 

Skapande: Till exempel den här

Ser fram emot: Fortsatt semester och två resor till innan det är dags att gömma sig på kontoret igen. 

Samlat betyg: 9,5 av 10! Högsta hittills! 

Hoppat över några punkter idag eftersom jag knappt lyssnat på musik eller kollat tv :))  

Mer om vår spontansemester längre fram! 

Överklagan är skickad till Förvaltningsrätten
Efter mycket, mycket tvekan skickade jag in överklagan till Förvaltningsrätten till slut. En överklagan av Försäkringskassans beslut på omprövan. Deras avslag. Att jag slängdes ut ur sjukförsäkringen innan jag var klar. När jag precis klarade 50% arbete. Exakt ett år efter första sjukdagen, som så många andra råkar ut för med Försäkringskassans hårdare regler. Vad de än säger, så är det så det funkar nu för väldigt många av oss. Jag råkar vara en av de som drabbats.  
 
 
Jag tvekade eftersom det kommer innebära en massa jobb för mig. Jag tvekade även eftersom det innebär att jag måste gräva i allt det jobbiga som varit. Allt det som jag försöker lämna bakom mig. För helst av allt vill jag nog gå vidare, släppa taget och fokusera på att ta mig vidare från den punkt där jag är nu. 
 
Både offerkoftan och hjältecapen väger tunga och jag vill helst släppa dem båda två. Gå vidare och sluta tänka på allt jag gått igenom. Vill inte sitta här och överklaga så det låter som om jag tycker synd om mig. Jag tycker inte synd om mig. Inte idag. Jag har nog gjort det i perioder. Vissa stunder. Mest har jag varit arg, ledsen, besviken, orolig, rädd och riktigt förbannad. Att överklaga handlar om att jag vill protestera mot ett system som är fel. Inte för att jag tycker synd om mig själv. 
 
Det kommer dock ta tid och jag vet ännu inte om jag får rättshjälp via facket, men chansen finns. Efter semestrar och sånt ska jag få hjälp att anmäla det som en arbetsskada, eftersom min arbetsgivare inte gjort det hittills. Jag, för min del, har en massa journaler och sjukintyg att samla ihop, mail att hitta för att skicka till fackets jurister. Med hopp om att de ska hjälpa mig genom detta. Om inte får jag väl lösa det på egen hand. 
 
Eller blåsa av det hela om det blir för mycket. Mitt välmående går före kampen i stort. Det måste den faktiskt göra nu. Men så länge jag kan, kommer jag ändå försöka.