By Little Nea - på Facebook
Ja, egentligen har jag mest funderat på att avveckla min privata facebooksida, men lite spontant blev det istället en egen sida för bloggen. Tänker att det passar bättre att dela länkar på en sådan sida istället för på min privata. Vänner från verkligheten föredrar oftast klipp på gülliga djur :)) 

Men ni som läser här kanske gillar Facebook? Och även länkar jag kommer dela om utmattning, återhämtning och välmående. Jag finns ju på Instagram  Twitter och Bloglovin, men på Instagram skriver jag oftast inte om exakt samma som på bloggen. (Tips om du tycker att bloggen inte räcker till) 

Facebooksidan kommer uppdateras vid tid och tillfälle. Jag har inga notiser påslagna alls, Men kollar in där varje dag. Välkomna :)) 

Lyckas inte länka direkt nu via mobilen, men sök på @bylittlenea på Facebook så ska ni hitta den. 

(null)

Ha en toppenfin helg! 

Topp fem saker vi ångrar när vi dör
(null)

Listan har ni kanske läst förut. Några punkter får mitt hjärta att brista och jag inser att jag behöver påminna mig om detta då och då. Att vi en dag kommer till livets slut och att vi den dagen kanske får möjlighet att se tillbaka på hur vårt liv såg ut. Tänk om vi gör den granskningen redan nu, för att ta oss ur skadliga hjulspår om de finns i våra liv idag. Vi vet ju inte när den där sista dagen kommer. Tänk om vi faktiskt aldrig hinner använda finporslinet.   

(null)

 

1.       Jag önskar att jag vågat leva ett liv sant mot mig själv – inte ett som andra förväntade sig.          



2.       Jag önskar att jag inte jobbade så hårt.



3.       Jag önskar att jag vågade uttrycka mina känslor mer.



4.       Jag önskar att jag höll kontakten med mina vänner.



5.       Jag önskar att jag låtit mig själv vara lyckligare.

 

Läs mer om punkterna ovan exempelvis här: http://metromode.se/noje/5-saker-vi-angrar-mest-pa-dodsbadden-sa-undviker-du-dem/

 

(null)



Utan vidare kommentarer kring detta har jag här fem frågor som en kan ställa sig själv.

 

Om du nu hade en vecka kvar att leva:


 

·         Vad ångrar du i ditt liv?



·         Vad är du stolt över i ditt liv?



·         Vad skulle du göra med den veckan du hade kvar?



·         Hur långt från det är du i ditt liv nu (vilka val gör du som för dig nära/långt från din ideala tillvaro)?



·         Oavsett var du är idag, vad kan du göra nu för att närma dig det liv du vill leva - utan något att ångra när det är dags att titta i backspegeln?  



 

Det finns inga rätt eller fel svar här. Det finns bara dina svar och dina sanningar. Du har ingen skyldighet att berätta för någon, men kanske är det lättare att uppnå sina mål och kunna leva sitt drömliv om vi delar våra tankar med någon vi litar på. 


Huvudsaken är att Du gör vad Du behöver för att leva Ditt liv, för Dig.


(null)



Vägen till min långtidssjukskrivning (och hur jag kämpade emot)

För fyra år sedan började, enligt anteckningar från vårdcentralen, mina första stressymptom yttra sig. Jag minns det inte, men det är vad jag sagt till läkaren. Troligtvis fanns symtom redan tidigare, men jag förstod nog inte det. Fyra år sedan, alltså 2013.

 

Våren 2014 blev det så illa att jag sökte hjälp på vårdcentralen. Vad som blev illa var att jag hade konstant hjärtklappning och ojämn puls. Dygnet runt, i ca tre veckor innan jag ringde vårdcentralen. Jag fick komma direkt. Sköterskan jag pratade med fick övertala mig att jag var tvungen att kolla upp det och att mitt hjärta gick före jobbet. Jag förstod inte riktigt hur jag skulle kunna åka ifrån jobbet bara sådär mitt på dagen. Herregud, hur ska det gå liksom!

 

Läkaren jag träffade då kom fram till att inget var fel på mitt hjärta. Allt jag berättade om tydde på stress och att jag behövde sjukskriva mig. Sjukskriv dig en vecka, sa läkaren.

 

Nej, jag har inte tid att vara sjukskriven, svarade jag.

 

Får jag skylla mig själv här? Är det mitt fel att det därefter gick för långt? För att jag var för lojal och kände att jag verkligen behövdes på jobbet (oh, the madness). För att jag inte kunde se mig själv som en sjukskriven person. Jag, gå  hemma utan att vara ”sjuk”…? Det är ju orimligt. Hur ska resten av universum klara sig?

 

 

Vad jag gjorde istället var att vända mig till min arbetsplats för att ta upp vad läkaren sagt, att min kropp reagerade på stress. Jag fick möjlighet att träffa en psykolog. Psykologen sa till mig att ”nej, sjukskrivning är definitivt inte det bästa för dig”. Vi pratade och pratade, men hittade inte mycket att reda i egentligen. Jag fick kloka frågor och några redskap med mig, jag fick prata ut, gråta någon gång och få lite mer insikt i mig själv. Det var ett begränsat antal samtal och vi hade ett möte med min arbetsgivare när våra samtal började ta slut. Om vikten av att ändra vårt arbetssätt, för det vi hade då kunde leda till värre saker. Inget ändrades.

 

Jag tränade, bland annat kom jag igång ordentligt med yoga, men var även ute och joggade i friska luften, simmade ibland, gick dagliga promenader på 30 minuter i dagsljus, året om. Träning är ju bra stresshantering, sånt vet alla, det är sen gammalt osv.

 

För tre år sedan i slutet av 2014, tog samtalen slut och jag kände mig inte alls redo att hantera allt på egen hand. För att skapa lite luft i livet gick jag ner i arbetstid januari-juni 2015. Jag var ledig en dag i veckan, fick uppleva självsamhet för första gången på flera år och ägnade tid åt att skriva och skapa, promenera och fotografera.

 

Sommaren 2015 kändes lite lättare sådär som somrarna brukar göra för mig. Efter semestern var jag dock inte ett uns utvilad någonstans. Det kändes enormt tungt att återgå till jobbet. Trots fyra veckor av väldigt lugn och skön semester. Jag hade inte kommit ikapp. Och jag hade inte längre en dag i veckan ledigt.

 

 

För två år sedan har jag en stor minneslucka. Hösten 2015 minns jag knappt. Jag hade en mängd stressymptom mer eller mindre regelbundet. Värk i huvud och ögon, gråten i halsen, hjärtklappning dygnet runt, svårt att sova hela nätterna, svårt att koncentrera mig, glömde saker, minnesluckor (typ, varför står jag i det här rummet just nu? Hur kom jag hit? Minns inte att jag kört bilen till jobbet), yrsel, irritation, ångest med mera.

 

Jag fortsatte att promenera och även yoga, men hade svårt att hålla fokus länge nog för att räkna till fem andetag. Jag fick lämna passen för att jag blödde näsblod eller för att jag inte kunde komma ihåg om jag använt höger eller vänster fot sist. Jag slutade gå dit för jag blev orolig för att inte kunna hitta parkeringsplats/komma försent/kände panik inför allt som kunde gå fel/whatever. Jag började med morgonmeditation för att få rätt fokus inför dagen. Jag sade åt mig att skärpa till mig, att tagga till och försöka mer, hårdare, bättre. Ingen annan klagar ju. Hur svårt ska det vara?

 

Men allt fortsatte att bli mer och mer av en enda stor minneslucka i mitt liv.

 

Tills den dagen i december 2015 när det tog stopp. Just där och då i vintermörkret gick jag en ilsken promenad i kylan och tänkte att antingen går jag rakt ner i Svartån eller så går jag hem och ringer vårdcentralen direkt imorgon bitti. Eftersom jag absolut ville leva valde jag att ringa det där hemskt jobbiga och ångestfyllda samtalet. Trots att jag var helt säker på att vårdcentralen skulle skratta åt mig och säga saker i stil med: ”nej, nej, åk tillbaka till jobbet och ryck upp dig, lilla gumman”. Jag ringde bara för att kunna veta att jag hade gjort allt jag kunnat.

 

De svarade inte som jag trott. Min sjukskrivning började då. I små portioner till början, ryckigt och rörigt, med olika diagnoser som slutligen blev utmattningssyndromet som jag fortfarande idag, 2017 inte har skakat av mig helt.

 

 

Under all den tid som jag beskrivit här ovan, var just att bli sjukskriven min största skräck. Inte så mycket för ”vad ska alla säga” utan för rädslan för att för all framtid stå utanför arbetsmarknaden och ha svårt att hitta jobb igen. Jag var rädd för att bli av med jobbet jag hade, aldrig kunna få goda referenser och aldrig kunna hitta nytt jobb. Livrädd. Det var som om hela min värld skulle gå under om jag inte höll ihop. All den rädslan gjorde att jag slogs och kämpade för att inte hamna där. Så mycket rädsla under så lång tid. Var det mitt eget fel att allt blev som det blev? Jag vet inte.

Vad som faktiskt hände när sjukskrivningen var ett faktum hade jag aldrig kunnat förutse. Hur jag känner idag och vad den gjort med mig fanns inte i min världsbild då. Men det är nog ett ämne jag får lov att återkomma till.