Veckolistan vecka 12

Godast: Igår var hela familjen på restaurangen Meza, här i Örebro, och käkade fantastisk libanesisk mat. Vill flytta dit per omgående. Libanon alltså. Äta den maten varje dag, bada i Medelhavet. Typ så :) 


Roligast: Att fira, hurra för, pussa och krama på vår nyblivna 12-åring. Att vår lilla bebis hunnit bli så stor! Är orimligt stolt över båda barnen. Hur kunde de bli såna härliga människor? <3 

Skönast: Att jag lyckades komma iväg på rehabyogan och genomföra den, trots stor stress och mindre sammanbrott strax innan. Skönt även att veckan funkat ok. 

Tuffast: Att det blivit fyra dagar på raken utan ordentlig paus av olika anledningar. Det nöter långsamt ner och jag hinner inte helt ikapp. 

Oro: Känner viss oro för veckan som kommer. Jag ska ut och resa lite. Det ska bli spännande och kul att göra lite annat, men nervigt eftersom jag inte vet hur jag kommer orka eller hur det kommer bli riktigt. 


Överraskning: Den här veckan har jag vaknat flera dagar och inte trott att jag skulle klara att komma iväg/ta mig igenom dagen. Men det har funkat. Vet inte om jag kört över signalerna från kroppen eller om jag egentligen klarar mer än jag tror. Köra för hårt vs. vara för försiktig. 

Pod: Psyket - med Maxida Märak som gäst. 

Musik: Birdy! 

Skapande: Inte så mycket. Det har fått stå tillbaka. Lite målande någon dag dock. 

Ser fram emot: Ja, den lilla resan då. Samt att komma hem från den och krama på familjen igen :) 

Finaste: Att våren känns på riktigt. Idag har vi haft ca 15 grader och sol! Det har luktat torr och dammig asfalt, blommor dyker upp i gräset. Fint som snus! 

Film/TV: Har börjat titta på serien divorced och gillarn. Talang samt Bäst i Test uppskattas av hela familjen. 

Samlat betyg: eftersom det varit lite uppförsbacke till och från blir det inte mer än 5/10. 

Hur känns det? Att gå in i väggen?

Jag fick frågan av en bekant för ett tag sen. Hur svarar en på det? 

 
"Hur länge orkar du lyssna?" Kanske är ett rimligt svar... 
 
Det verkliga svaret var något snabbt upprabblat i stora drag-svar. Men hur känns det egentligen? 
 
Jag minns inte jättemycket från första tiden. Inte heller från sista tiden, månaderna innan jag kraschade ihop och inte kom längre. Det är månader av luddigt mörker innan jag började kunna urskilja konturer igen. 
 
 
Jag har tidigare skrivit olika former av liknelser för att förklara känslan av utmattningssyndrom och att gå in i väggen, men ingen är prick på kanske. 
 
I min telefon hittade jag ett gäng anteckningar, skrivna någonstans i slutet av och/eller strax efter den så kallade akuta fasen av utmattningen. Jag minns knappt när de skrevs, eller hur eller varför. Men de finns där och vittnar kanske om hur det kändes då. Till viss del. Rakt från ett akut utmattat hjärta. 
 

"Mina tårar har fastnat på täcket som jag gömt mig under. Mascarasvarta fläckar av förtvivlan. Påminnelse av uppgivenhet tills nästa tvätt. Ett gråtande täcke som tröstar."

 
"Någonting har förändrats, nej fel, allting har förändrats. På ett par ögonblick blev världen en helt ny plats. Allting är annorlunda"
 
 
"Jag fastnar i detaljerna och snubblar när jag inte längre ser helheten. Jag faller djupt och hårt och drar med mig andra ner i mörkret. Jag vill inte, men det händer ändå. Mina händer, det är de som greppar efter sånt som hjärnan inte vill släppa taget om."
 
 
"Tiden passerar
Ingenting läker
Det är bara perspektiven som vidgas
Och prioritet som ändras."
 
 
"Det var när jag gick sönder som jag kunde se. När allt brast öppnades jag."
 
 
"Sorgen syns bakom mina ögon när jag letar efter mig själv, men ingen hör."
 
 
 
Jag är en sten och insikterna slår mot mig som vågor, med olika kraft. Några dras tillbaka av havet och ligger på botten av glömskan. Andra välter omkull mig. Jag går sönder, eller vänds rätt igen." 
 
 

Och jag fann även en gnutta hopp.... Det fanns nog där redan från början och blir starkare och starkare allteftersom. Vi trampar vidare framåt, även om det går långsamt. Jag är säker på det mina vänner. Det här skrev jag till mig själv för ett år sedan. tänk så långt vi kommit sedan dess.

 
"Vi kan börja om på nytt, när som helst. Ge aldrig upp, gå vidare och börja igen eller återgå till spåret du följde om du föll av. Varje sekund är ny." 
 
<3 
Planering är A och O

Att ha koll, skriva listor, se farorna i förväg, förekomma problem och hinder. Att veta. Att ha koll. 


Är du sån? Har du gärna koll på allt? Har du en plan som du håller dig till? 

Eller kör du på känn och följer med mest? 

Jag gissar att de flesta av oss är planerare. Gissar även att vi varit det ganska länge. 

Redan i tonåren skrev jag packlistor flera veckor innan en resa. Allt var planerat, ner till hur många hårsnoddar som skulle med. Det där släppte en aning med tiden. Jag skrev i alla fall inte ner packlistorna lika långt i förväg... Visst, om något glöms vid packningen kan du oftast åtgärda det på plats. Utom kanske på den här typen av resor: 

Glömmer du tältet eller maten hemma blir det jobbigt. 


Men ni fattar vad jag menar. Vad jag inte kan släppa är att det är så ONÖDIGT att behöva köpa något bara för att jag GLÖMT det hemma. Som exempel. 

Ändå... något jag börjat lära mig är att när jag inte planerar, när jag släpper taget och låter saker bli som de blir så händer något. Det är då det blir spännande, det är då jag hittar äventyr och spänning. 

Jag har en känsla av att den där sista bromsen i mig, den som tycks hålla mig tillbaka, kan släppa när jag själv släpper taget. Jag vill kasta mig ut. Utan plan och utan att kalkylera risker eller eventuella konsekvenser. Jag vill kunna följa med i böljande vindar fri och orädd. För där någonstans kanske jag faktiskt kan följa mina drömmar. 

Frågan är bara hur en gör för att släppa taget och lätta på bromsen...?