Kreativiteten som föds ur stillheten
Jag har tänkt på det här inlägget så många gånger. Kanske är det dags att skriva det. 

Jag blev påmind om det för ett tag sedan när en person kontaktade mig på instagram. Han heter Jacob Gennerud och har nyligen släppt sin solodebut. Efter att ha varit djupt deprimerad skrev han musik om sin psykiska ohälsa. Lyssna gärna själva. Det är både en och annan rad som träffar rakt in i mig i hans texter! Tack Jacob för att du sätter både ord och ton på detta 

Det jag slagits av under hela min utmattningsresa är hur kreativiteten tagit plats och fått utrymme. Jag hittade tillbaka till målandet redan innan jag blev sjukskriven, men bara kort innan. Kanske var det all undertryckt och tillbakahållen kreativitet som tvunget behövde komma ut. Den har alltid bott i mig, men jag har aldrig vårdat den så väl som nu. Det har varit en räddning. Att skriva, att fota och inte minst genom att måla. Jag behöver inte bli bäst på det, det behöver inte vara perfekt eller en succé. Jag behöver bara göra det för att det ger mig glädje och för att det är en del av mig. 

När jag målar är jag fri och kan skapa vad jag vill i hela världen! Som en storm, eller stad, eller ett hav, en natthimmmel eller fantasivärld helt enkelt. Vad jag vill, fri att tolka. 

(null)
Mitt ena barn kallar den för "den ledsnaste staden i världen" när jag tittar på den ser jag en vind som skingrar molnen och släpper fram ljuset. Jag var inte ett dugg ledsen när jag målade den. Jag var bara sugen på något blått.


(null)


Jag har även fått följa andras resa och sett kreativiteten födas fram ur stillheten i utmattningen eller depression till exempel. Många skriver. Flera av dem har jag hittat via instagram. 

Eva skrev en bok och startade ett företag. 

Lotta, som tidigare varit gästbloggare här, släppte nyligen sin debutroman!! Om ett par månader kommer nästa bok och hon redigerar sin tredje nu om jag minns rätt. Jag har beställt debutromanen Kvinnornas hus och väntar spänt på den, men leveransen från nätbutiken jag beställt från tycks dra ut på tiden. Kanske imorgon :)) 

Mia sprutar ur sig målningar och sprider glädje runt sig med sina skapelser. Hon har haft ett flertal utställningar och har mer på gång! 

Anna, även hon har gästbloggat här innan, skrev en fantastisk liten barnbok som jag tror att många sjukskrivna föräldrar och barn kan känna igen sig i. Eller familjer med en förälder som inte helt orkar med, så kanske jag ska säga. Den heter Mona-Li och tröttbacillen. 

Jag ska återkomma till barnboken snart igen! 

Det finns fler exempel. Det här är bara några. Vänner och bekanta målar, bakar, pysslar, bloggar, fotograferar och kreerar på olika vis. Vi är ju alla olika. Och jag har sagt det förr, det är i tystnaden som vi finner svaren. När allt stannar av och vänds uppochner, när vi plötsligt hör vad vi tänker igen, det är då vi hittar det. Den som vi är innerst inne. Den vi behöver vara och det vi behöver få göra! 

(null)





Det är lite mycket just nu
Hösten ser jag alltid framför mig som en lång sträcka av regn, tilltagande mörker och allmänt elände. Jag försöker lära om och tro på att det finns fina saker med hösten också, men jag har inte helt övertygat mig själv än. 

Ändå har jag lyckats fylla upp den här hösten med flera fina och roliga saker. Ingen vecka är riktigt den andra lik, inte helgerna i alla fall. Så i mörkret finns en mängd ljusglimtar som lyser upp vägen. 

Så pass många att det ibland känns som att jag vill säga att det är lite mycket just nu. Sedan minns jag att det ju inte alls är mycket just nu. Alla saker är ju faktiskt utspridda på olika tillfällen och kommer en i taget under hösten. Det är bara när de klumpas ihop som de känns mycket. 

(null)


Det är en snårig balansgång det där. Att ha en massa saker inbokade och samtidigt komma ihåg just det där med här och nu. Att ta alla tillfällen som uppstår mellan sakerna och se till att ha lite ingenting där. Att vara av och på om vartannat. Inte gå på tomgång, utan att stänga ner motorn helt mellan körningarna. 

Men det är en aning mycket vissa stunder ändå. Det blir mörkare (vilket påverkar min ork och energi), det händer saker på jobbet, det är aktivitet som vanligt hemma, min man har varit borta en hel del på både tjänsteresa och fotbollscup med ena barnet utöver alla hans andra aktiviteter. Jag har själv tagit på mig diverse projekt (med stor glädje och entusiasm) och inser ibland att jag nog inte hinner allt i år, men vem har bråttom (bara jag eftersom det är så kul). Jag vill mer och kan mer, men får inte glömma bort att lägga stunder av ingenting lite här och där. 

(null)


Jag vet ju att jag uppskattar de tomma, kravlösa stunderna lika mycket som stunderna i mina olika projekt. Det är så viktigt att träna sig på att bara vara i ett ingenting. Att få finnas till och existera bara för den du är, inte för vad du gör eller kan. Att bara stanna upp och vara... 

Jag tror jag har glömt något...? Äh, det var nog ingenting... lätt att glömma bort.

För någon vecka sedan var jag på vift i Stockholm. Hotell och en konsert utöver det vanliga. Nu i helgen ska jag på roligheter med min fina, fantastiska vän S som jag saknat senaste tiden. Om ett par veckor eller så ska jag och min man på roligheter, jag ska på en spännande föreläsning och så var det något mer jag inte kommer på just nu. Kanske är det att göra ingenting ;)

Lite mer än det vanliga, så kanske jag borde säga? 

Mitt sällskap utanför konserthuset i Stockholm 💕

Gick på Deva Premal-konsert och sjöng mantran. En annorlunda upplevelse som min moster fixat åt oss. Det var faktiskt en mäktig upplevelse när ett fullsatt konserthus tillsammans sjöng OHM så golvet darrade 🕉

Vi sov en natt på Grand Central by Scandic 👌

Jag och mamma på resa. Inget som hänt ofta. Bäst var nog att få överraska henne med hotellrum :)

Och vi fick frukt och godis på hotellrummet!


Utmattning - det händer inte mig

För en tid sedan skrev jag en text på Instagram som blev överraskande uppskattad. Mitt mest gillade inlägg tror jag. Tänkte att jag kunde dela det med er. Innan ni frågar så handlar texten bara om minnen och en översikt av det som varit, inte om att jag blivit sämre eller sjukskriven igen :) Den kan tydligen vara lätt att missförstå <3 

 

"Det händer inte mig. Jag har koll på läget, det är lugnt. 

 

Jag har alltid kunnat bita ihop, bara jag löser det här så blir det bättre.

 

Varför får jag det inte att gå ihop? Alla andra verkar ju klara det. Vad är det för fel? Måste skärpa till mig.

 

Jag håller knappt samman… Jag kan verkligen, verkligen inte bli sjukskriven nu. Hur ska det då bli med allt?

 

Det. Finns. Inte. En. Enda. Droppe. Ork. Kvar. Att bli sjukskriven skulle vara katastrof för alla. Inte jag….

 

Sjukskriven. Jag är på botten. Hur kunde jag hamna här? Jag…

 

Andas in. Andas ut.

 

….

 

Jag hör mig själv skratta igen. Får jag göra det när jag är sjukskriven? Är det ok?

 

Jag orkar knappt något, men det jag orkar njuter jag av. Min diafragma jobbar av sig själv igen.

 

Hela tiden stöter jag på hinder och backar bakåt ibland, allting är helt nytt.

 

Ahaaa! Är det så här det ska kännas? Livet! Allting känns kristallklart, trots att jag är begränsad.

 

Jag har kommit så långt. Jag är känsligare och starkare än någonsin på samma gång.

 

Inget ska få knäcka mig på det viset igen. Varken någon annan eller jag själv. Jag har gränser och självmedkänsla nog att gå vidare. Jag har ett liv att leva!"